Ärligt talat, ska man baka egna pepparkakor så baka degen också. Det är så otroligt mycket godare än köpedeg. Och det är så jäkla enkelt!
Jag och mina systrar har julbakat nu i säkert 10 år. Pepparkakor och lussebullar har varit standard. Vissa år har det gjorts knäck, kola eller annat julgodis. I nästan alla år har vi "gjort det enkelt för oss" genom att köpa pepparkaksdegen. Till följd att jag inte gillar hemmabakade pepparkakor. Jag tycker de färdigköpta smakar 100 gånger bättre. Men sett pepparkaksbaket som en trevlig tradition.
För två år sen gjorde jag så tillslut min egen deg. Det blir mycket. Så det blir deg man gärna kan bjuda med sig till en eller två andra som vill baka peppisar. Ska man baka ut allt själv har man att göra. Men att göra degen är så sjukt lätt! Det går på en pisskvart. Degen blir ganska rinnig så man rör ihop den lätt bara med en trägaffel. Sen får den ligga i kylskåpet i någon dag och svälla till sig. Kryddorna är kanske inte är de kryddor man använder till en massa annat, så då har man de kvar till nästa års bakning. För jag är i alla fall inte en sån som anser att kryddor blir gamla.
Förra året glömde jag bort att man måste göra degen minst ett dygn innan utbaket (gärna två) så då hade vi ingen egen deg. Syrran köpte då deg hos bagaren. Men inte ens den tyckte jag blev riktigt bra. Men bättre än Annas Pepparkaksdeg du kan köpa på ICA var den ju. Och det är konstigt, för Annas pepparkakor du köper på ICA är goda. Men inte Annas pepparkaksdeg.
Igår gjorde jag deg som ska användas till peppisbak med ungarna. Vi är ju på landet och har lite höstmys. Så vi ska baka pepparkakor imorgon. Ska bli roligt. Degen räcker ju även till systrarnas julbak. Så i år blir det egen deg igen. Hurra!
Jag tycker till och med att det är mycket roligare att göra degen än själva pepparkakorna.
2012-11-19 21:17:18
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte