Vi är så trötta. Och utkörda. Och förkylda. Och sura. Och griniga. Och trista.
Imorgon packar vi bilen och åker upp till landet. Sambon bara över helgen. Jag och ungarna stannar till nästa helg.
Jag hoppas på vila. För mig. För Sambon.
Jag hoppas på läkning. För mig. För Sambon. För båda barnen.
Jag hoppas på värme. Oss emellan.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte