irritationen från ingenstans

Jag såg fram emot helgen, mammabesök och egentid med maken. Men, som vanligt när jag umgås med mamma nuförtiden tyvärr, blev det en massa plötslig irritation som la sordi på det hela. Dessutom höll lilla A på att krångla vid amningen, vägrade äta och bara skrek (eller om det var min stress/irritation som smittade av sig på henne?). Jag kände mig dålig och maktlös och blev irriterad på alla andra (M och mamma) som inte kan göra något utan bara kom med oönskade tips och kommentarer som inte hjälpte och blev sur över att det visst bara är mig det hänger på om hon ska få mat (åter igen, bitterfittan). När jag väl är igång så Irriterar jag mig på att vi inte har hunnit städa och att det bara verkar vara jag som bryr mig om det och det där jävla hushållsarbetet tar bara aldrig slut och jag orkar bara inte stå här och diska igen. (Nej, det är inte bara jag som diskar men just då kändes det så)

Nu när helgen snart är slut och min irritation har försvunnit försöker jag se tillbaka på de stunder i helgen då jag var på bra humör. När jag och M kom iväg på vår efterlängtade konsert, vi drack drinkar och hånglade och barnvaktandet gick utmärkt. En finfin stund om än så kort.

Och åh, den här mamma-ambivalensen. Jag älskar henne såklart och ibland saknar jag henne och sörjer att vi bor så långt ifrån varandra nu. Jag vill att hon ska hälsa på, jag vill att hon och hennes barnbarn ska ha en bra relation (bättre än vad jag har haft med mina mor- och farföräldrar). Men längre stunder så står jag bara inte ut. Hon är så dysfunktionell och har så märkliga idéer och socialt opassande beteende och jag undrar över om det alltid varit så eller är något som kommit nu på senare tid. Jag blir galet irriterad och det märks, och förstör.