skrattet och det gamla livet

Min bebis har börjat skratta dagligen och det är det finaste som finns. Hon kan plötsligt titta upp på mig och skratta till, och när man busar med henne bubblar det. Det är så mycket med henne som får mig att känna mig helt galet lycklig på ett sätt jag inte hade någon aning om att jag skulle känna.

Jag väntar besök även denna helg, av min bästis om jag nu fortfarande kan kalla henne det (jag tror att jag gör det eftersom vi tidigare varit så himla tajta). Vi har bott en bit ifrån varandra i flera år nu och nu är avståndet än mycket längre mellan oss. Det känns märkligt att jag när vi sågs senast var gravid och lilla A inte fanns, jag är lite orolig för att det ska kännas annorlunda mellan oss nu när jag lever familjeliv men tror att det kommer bli hur bra som helst och längtar helt sjukt mycket efter att prata om annat än bebisar (även om jag troligen inte kommer kunna låta bli ändå så en del får hon stå ut med).

Tänker på att vi bara för några år sedan hängde på uteställen, spanade på killar, ältade hångel och dejter, sov över hos varandra och åt bakispizza ihop så gott som varje helg. Det var en fin tid och jag gillar att prata om den när vi ses, men jag saknar den inte direkt. Eller jo, vänskapsbiten saknar jag men inte alls osäkerheten kring killar och längtan efter att bara hitta någon att älska och vara trygg med. Nu har jag ju det och världens finaste lilla familj. I alla fall, det ska bli himla fint att ses i helgen och jag ska se till att vi får lite egentid ihop även utan bebis också.