Imorgon kommer vårt uterum

Jazzie 2012-11-05 23:12 (inga kommentarer)
Imorgon kommer mitt uterum levererat. Ok, det är väl vårt uterum, men jag kan inte låta bli att se det som mitt. Sambon får garaget och jag får uterummet. Haha.
Sambon vill ju så klart smälla upp det samma dag om han bara kunnat. När jag förklarar att det inte kommer byggas förrän i vår ser han alldeles sjösjuk ut. Och man kan tydligt se hur det blinkar i huvudet på honom
"Det kan gå. Det kan gå. Det kan gå"

Men det kan inte gå. Vi ska måla alla stommarna först. 3 gånger. Och det går inte att göra när det är minusgrader. Kan till och med vara svårt när det är varmgrader om antalet varma grader är för få. Så det kommer bli målat lite då och då när värmen tillåter. Sen kommer det komma perioder av minusgrader och då får allt måleri stå still. Sen räknar jag med att det ska komma snö. Sambon har redan köpt en Snowracer till Grodan. Och vi har den där pulkan som han köpte förra året, samma helg all snö försvan för säsongen. Tjong, sa det så var ALL snö borta. Och inte kom den tillbaka heller. Så i år får det tusan ta och snöa en del.

Men det ska bli roligt ändå. Att ha uterummet där ute i garaget och bara väntar på att bli uppsatt. Det kostar mig ett bröllop och jag börjar mer och mer inse att vi därmed nog har skjutit bröllop flera år fram i tiden. Så vida vi inte bestämmer oss för ett litet budgetbröllop med bara familjen. Men det spelar ingen roll. Bara tanken att ha vårt uterum. Kunna sitta och äta. Öppna upp dörrar, men ändå skjuta igen så man slipper den där eviga blåsten i nacken. Att sitta "ute" på kvällarna med tända ljus i augusti när mörkret kommer tillbaka. Ja, jag kan måla upp så många scenarion som jag vill ha vårt uterum till.

Istället ska jag gå och snyta mig, duscha näsan med lite nässprej inför natten och gå och lägga mig.
God natt alla.

Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte