Jag fortsätter vara förkyld. Igår fick Sambon vara hemma från jobbet. Jag klarade inte ta hand om Tusse och Grodan. Jag sov mest hela dagen. På kvällen undrade Sambon hur det skulle bli idag. Jag svarade att det beror mest hur jag mår på morgonen. Idag är den första i månaden vilket alltid är en pressad dag på Sambons jobb. Det är ju inte så mycket jag kan göra åt den saken.
Så när jag vaknade imorse kände jag mig rätt ok.
- Du kan nog åka till jobbet, sa jag till Sambon.
10 minuter senare fick jag ta tillbaka det. Huvudet hotade att gå i tusen bitar och jag var lite orolig att jag skulle kräkas av värken.
Sambon blev superstressad och grinig.
Först blev jag superledsen och kände att det var bara att bita ihop och lyckas fixa den här dagen så han fick åka till jobbet.
Sen blev jag arg. När han är riktigt sjuk är det ingen snack om saken. Då stannar jag hemma och ränner benen av mig. Fan ska han få mig att känna mig rutten för att jag är sjuk.
Eftersom han var nere och härjade med ungarna och jag var för trött för att resa mig så skickade jag honom ett SMS där jag sa att han kunde anstränga sig så att jag slapp känna mig som en skit.
Fick en ursäkt lite senare. Och när han kom hem nu ikväll så bad han om ursäkt ordentligt.
Hur som helst. Efter mitt SMS somnade jag och sket fullständigt i hur Sambon tänkte lösa våra barn, sitt jobb och allt däremellan. Nästa gång jag slog upp ögonen var klockan 9.40 och hela huset var tyst. Telefonen hade några SMS som väntade.
Det visade sig att Sambon hade tagit Grodan till dagis vid 9. Sen lämnat Tusse hos farmor och farfar. Därefter åkt till jobbet. Vid 15 skulle farfar hämta Grodan, samtidigt som Sambon lämnade jobbet för att vid 16 hämta både Grodan och Tusse hos päronen.
En hel dag utan någon. Bara jag och soffan.
Det har gjort min förkylning, halsont och huvudvärk gott. Även om jag måste äta tabletter för att trycka undan huvudvärken. Så helt bra är det inte. Men bättre.
Nu är det Tusses tur. Ikväll fick hon feber och hon börjar låta hes. Hoppas hon inte blir superdålig. Grodan klarade sig hyfsat. Han hade en tuff natt. Men sen har det varit rätt så bra. Jag har blivit sjukast av det här viruset så här långt.
I helgen skulle vi ha åkt till landet. Men det blir det inget av. Eller jo, för Grodan. Mormor och morfar kommer imorgon och hämtar honom. Så han får en rolig helg att leka med mostrar och kusinen.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte