Ont i halsen och gamla minnen

Jag har fått Grodans halsont. Och om han hade det som jag har så har vi en tuff liten kille.
Jag har skitont i halsen och nästan ingen röst. Det sätter igång minnesfack i hjärnan från förra vintern.
Jag kan inte förstå hur jag överlevde förra vintern. Då hade jag så här ont i halsen, eller värre, varje dag i över 3 månader. Och 6 månader med hosta och känningar i luftrören.

Nu har jag haft ont i halsen i 2 dagar och jag håller på bli tokig. Nu kan jag i alla fall dricka mängder av honungsspetsad te. Löser inget men det känns skönt för stunden.
Jag känner att jag är livrädd för att få en vinter som förra. Nu VET jag att jag aldrig blev frisk förra året för att jag var gravid. Och vintern kanske inte skulle ha varit så jävlig om jag faktiskt blev frisk mellan varven som de andra i min familj.

Nu låter det här kanske lite överdrivet, men jag tror faktiskt att jag blev lite traumatiserad. Jag reagerar så känslomässigt starkt på den här halsonten. Jag blir rädd. Känner mig lätt panikslagen.
Men jag har aldrig varit sjuk på det där sättet förut. Jag har ju bra immunförsvar normalt. Men jag fick bara virus efter virus i kroppen utan att något lämnade mig.
Och det där entroviruset med sina bölder långt ner i halsen. De gjorde så ONT! Alla (inklusive jag själv) bara ryckte på axlarna och sa att det fanns inget att göra. Jag var gravid. Bara att härda ut. Och jag härdade ut. Men jag tror att det slet på psyket.

Det var så mycket annat då. Så mycket annat som var viktigare än halsont, hosta och förkylning. Och det var ju inte bara jag. Alla vi gick ju under. Mamma. Sambon. Grodan. Och jag. Jag var den som hade bebisen i magen och behövde stå pall. Till slut gick det ju inte längre. Då jag bad dem lägga in mig på sjukhus. Då jag inte orkade mer.
Jag blev ju av med allt ansvar. Vilket var skönt. Men jag blev ju inte friskare. Inte förrän mot slutet. Efter nästan 3 veckor i total vila började det ge med sig lite grann.

Allt det här vaknar till liv i hjärnan av min virusinfektion jag bär på nu.
Det finns många känslor invävt i det. Känslor jag inte alls har brytt mig om.
Nu ska jag inte förstora upp det här till ett vidunder. Så är det ju inte. Men gamla minnen väcks till liv. Och jag känner mig rädd. Rädd att vi ska få en skit-vinter till. Jag får väl prova en småbarnsvinter utan graviditet och se hur hemsk den blir.

Nog om detta. Mer te med honung nu.