sitter på jobbet och känner att det inte skulle vara så dumt att vara ledig, och det ska jag vara på torsdag och fredag den här veckan. dit är det inte så långt, men det känns som en mindre evighet. det är helt enkelt inte särskilt roligt att gå till jobbet just nu. i fredags berättade en kollega att han hade hört av någon att Z hade sökt ett annat jobb, tyvärr tror jag inte att sannolikheten att hon skulle få det är speciellt hög om det ens är sant och inte bara önsketänkande. jaja. whatever.
igår ringde min mamma och ville prata om julen. och jag känner mest att jag. vill. inte. åka. dit. men eftersom mina föräldrar troligtvis ska sälja sin gård nästa år så har det ylats en massa om "sista julen i barndomshemmet" och som vanligt är det enklare att bita ihop än att ta det jättebråk som kommer att bli om man säger att man inte känner för att komma dit eller har andra planer.
jag har tidigare sagt till min mamma att det primära för mig är att fira med lille A och lille O, och så N och D förstås. den här julen jobbar N på julafton och börjar klockan 22 på annandagen, alltså är det bara juldagen kvar för gemensamt firande. så igår när min mamma ringde så berättade jag det. jaha, då var inte DET bra, för hon hade på något mystiskt sätt fått för sig att eftersom N skulle jobba på julafton så skulle hon "nog" vara ledig på annandagen, och det skulle ju passa jättebra för min syrra skulle nämligen jobba julafton och juldagen men vara ledig annandagen. ja, men nu var det ju juldagen som skulle kunna komma ifråga, sa jag. men kunde inte N byta pass med någon, tyckte min mamma, och jag blir precis matt, jag förstår inte varför jag måste sitta och dividera med min mamma om min vuxna dotters jobbschema. och varför är det N som ska försöka byta pass, kan inte min syrra lika gärna göra det i så fall om det nu är så JÄVLA viktigt att vi alla är på samma ställe vid samma tidpunkt. nej, min syrras schema är HELIGT så något sånt är aldrig aktuellt. jaha, men sen kunde hon väl smälta det på något sätt, men då var det ju istället inte alls bra att mr S och jag "bara" skulle stanna över natten, kunde inte vi stanna lite längre? sagt på ett sådant där uppfordrande och krävande sätt som min mamma har och som inte direkt får en att känna att oj vad hon längtar efter att få träffa oss, utan här handlar det bara om att hon ska få sin vilja igenom. för sen när vi väl är på plats så GÖR vi ju ändå ingenting, vi sitter ju mest och tittar på tv och vi pratar ju knappt ens med varandra. så vad det här umgänget skulle tjäna till begriper jag inte.
och här skulle man ju förstås satt ner foten och sagt att NEJ, det kan vi inte. men jag för dålig på att ljuga och för feg för att säga som det är, att vi inte vill, så jag mumlade något om att vi fick väl se hur det såg ut i kalendern. så nu gäller det att hitta på någon smart aktivitet som tvingar oss att vara i hemtrakterna omkring annandagens kväll.
och ja, jag vet att det är skitlöjligt att fortfarande känna sig tvungen att ljuga för sin mamma vad man ska ha för sig när man är över 40 år. men allvarligt, om man säger "vi kommer på juldagen och åker hem på annandagen", kan det inte bara få VARA så då? måste det alltid hålla på och ifrågasättas och förhandlas och förhalas och allting går som sagt ut på att jag ska ge med mig. att det ska vara vi som ska ändra våra planer, byta scheman, anpassa oss. det där med att "vi längtar så mycket efter att vi ska få träffas och vara tillsammans allihop" ligger liksom allra längst ner på dagordningen, det är bara samma gamla maktkamp som alla andra år, och den smakar ganska illa.