Älskade, jävla hora #22

Vi hade levererat ett stort projekt och som tack ville högsta chefen bjuda gänget på en liten baluns. Vi var ett tjugotal personer som samlades på Grand och den här kvällen var verkligen spenderarbyxorna på. Det serverades en trerättersmiddag, som smakade alldeles ljuvligt, och till det serverades noga utvalda viner som inte direkt var ur den billigare kategorin. Därefter följde kaffe och avec i överflöd.

Det hade kunnat vara en alldeles perfekt kväll om det inte vore för att jag hade rysligt ont i halsen och en sprängande huvudvärk. Grabbarna gick vidare till en närliggande pub och jag försökte tappert hålla jämna steg med dem. Till slut insåg jag att det var dags att ta tåget hem och försökte signalera till honom att det var dags att dra. Jag hoppades på att han ville följa med mig hem. Men han var i sitt esse och hade inte en tanke på att lämna festen före någon annan. Något besviken tog jag mig hem på egen hand och kröp ner ensam mellan lakanen. Jag hoppades fortfarande på att han skulle komma förbi på vägen hem förstås.

Någon timme senare ringde telefonen. Det var han. Jag hörde att han satt i en bil och jag frågade lite försiktigt ifall han satt i en taxi. Han hånskrattade till svar och förklarade lite kaxigt att han minsann körde bil. Det gick inte att ta miste på att promillehalten i hans kropp var alltför hög för att köra bil. Särskilt när man, som han, alltid håller svindlande hastigheter långt över den tillåtna gränsen.

Med hjärtat i halsgropen försökte jag förgäves be honom att åtminstone köra väldigt försiktigt. Att få honom att stanna bilen och ta en taxi istället var liksom inte att tänka på. Men han skrattade bara åt mig och jag hörde att han gasade på ännu mer samtidigt som han förklarade att han skulle komma hem till mig om några minuter.

En halvtimme senare hade han fortfarande inte dykt upp så jag ringde upp honom men fick inget svar. Jag provade igen några minuter senare. Inget svar. Hjärtat bultade i bröstet på mig och jag var säker på att han hade kört av vägen. Paniken kom krypande och jag visste inte vad jag skulle göra. Tänk om han var död? Jag ringde honom flera gånger på raken och hoppades att han skulle svara i telefonen och till slut gjorde han det. Han var upprörd och frågade vad jag ville. Fräste åt mig och undrade om jag var sjuk i huvudet som ringt 10 gånger på en kvart. Han var hemma och skulle gå och lägga sig. Och jag var skitfånig som ens hade trott att han skulle kört av vägen. Störtlöjligt. Sen la han på. Och jag satt upp i min säng och stirrade rakt in i väggen medan tårarna forsade över mina kinder. Hjärtat bultade inte längre i bröstet. Han levde ju. Men det kändes som om en kniv hade vridits om i mitt hjärta. Jag sov inte många minuter den natten.