Älskade, jävla hora #21

Ryktet spred sig som en löpeld att de skulle sälja huset. Jag hade förstås förhandsinformation och gick runt med ett stort leende på läpparna. Skadeglädjen är den enda sanna glädjen sägs det ju och i den stunden skrev jag definitivt under på det. Det var uppenbart att det knakade i fogarna och jag var förstås säker på att min tid snart skulle vara inne. Eller hans och min tid rättare sagt.

Den officiella versionen angående husförsäljningen var att de ville ha en ville med större representationsytor. De tyckte att den nuvarande villan hade blivit för trång. Omgivningen köpte argumentet med hull och hår. Ett framgångsrikt par som de där två måste förstås ha gott om plats för socialt umgäng och affärsmiddagar. Det var ju enkelt att förstå. Ja, och så kanske det var fler knoddar på gång kunde man ju tänka sig.

I själva verket hade de absolut inget existerande socialt samliv och några knoddar var definitivt inte på gång. Inte mellan dem i alla fall eftersom den enda han låg med var jag. Såhär i efterhand tror jag faktiskt att försäljningen triggades främst av att de behövde få loss pengarna. Deras flådiga ytan med märkeskläder, glittrande diamanter och snabba bilar var alltihop ägt av banken vilket innebar dyra räntekostnader varje månad. Ett år av föräldraledighet gjorde inte direkt underverk för deras ekonomi och jag gissar att det var rätt skralt i kassan just då.

I slutet av sommaren var husförsäljningen avklarad. Fast den där nya representationsvillan var förstås inte inhandlad ännu, så under tiden skulle de bosätta sig en hyrd, möblerad villa i ett av de finare kvarteren i den fina orten. Givetvis ett boende med extra allt. Där skulle de bo. Lyckliga familjen. Han, hon och så förstås dottern. Var det inte vackert så säg?