Tusse har börjat vakna till när hon tappar nappen. Hade glömt bort hur det funkade med det där. Grodan har tagit ett stort steg framåt. Det märks framför allt på hans språk. Det har blivit alltmer komplext. Längre meningar. Och framför allt, mer frågeställningar och funderingar.
Jag spelar Word Feud med syster och svärmor. Jag har flyt med bokstäverna och vinner många matcher. Sambon målar i garaget.
Antar att detta är vårt oktober.
Idag köpte jag vitlök som jag planterat. Vore roligt om det blir vitlökar av det nästa år. Så var det ju lite lökrea, så det blev en påse påskliljor också.
Jag fick upp Grodans taklampa. Vi har ju bara bott här i 1½ år och hans sovrum har varit helt utan lampor. Igår fick han en sänglampa och idag en taklampa. Varde ljus.
Sen har jag kollat lite på vår ekonomi. Vi blöder just nu. Det tar hårt att en av oss går hemma samtidigt som vi fortsätter med att göra klart grejer i och runt huset. Vi har lagt ut så sjukt mycket pengar på att bara få ordning tomten. Altanen. Nu håller vi på med garaget. Så är det ju det där uterummet jag promt ska ha. Och så behöver vi snöskydd på taket. Tvåårsbesiktningen kostar ju hur mycket pengar som helst.
På lite mer lull-lull-listan vill vi tapetsera om vardagsrummet. Vi blev så grymt missnöjda med vårt tapetval. Tristbeige. Dessutom är vårt vardagsrum dåligt belyst. Lampor är ju inte direkt gratis. Speciellt när man inte är så förtjust i IKEAs lamputbud.
Nu menar jag inte att vi kommer springa iväg och köpa allt detta. För det finns det faktsikt inte pengar för. Garaget måste vi göra klart så vi får knoppa vår elekteriker vi har hållt på halster i över 1 år nu. Sen är det absolut viktigaste som får gå först. Och mitt uterum förstås :)
Hur som helst. Jag tittar inte så mycket på våra stora utgifter. För många utav dem är ändå måste-utgifter. Jag tittar mer på våra rullande utgifter. Och vad vi ska skruva på. För vi måste börja skruva nu.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte