Sambon sa hallå... eller inte

Jazzie 2012-10-11 22:42 (8 kommentarer)

Jag skulle ju egentligen skriva en annan text idag. Men Tusses babianrumpa tog lite över. Men jag vill ändå ha den här texten skriven.

Igår hände något som jag inte kan beskriva som något annat än obehaglig. Så där så det känns i magen, samtidigt som man känner sig lite dum.

Grodan hade sin kompis A över. De satt och lekte inne i Grodans lekrum. Tusse låg väl på golvet och lekte, eller om hon låg och sov. Jag står i rummet längst bort på nerevåningen och viker tvätt. Så hör jag Sambon öppna dörren och ropa
- Hallå!
Jag hör mycket tydligt att det är Sambon och jag ropar tillbaka
- Hej hej.

Men sen händer inget mer. Efter en halv minut eller så undrar jag vart han tog vägen. Jag tittar ut ur mitt rum. Men ser ingen Sambo. Jag sticker in huvudet där ungarna sitter på golvet och leker.
- Kom inte pappa in genom dörren nyss?
Båda ungarna tittar förvånat upp från sin lek. Nej, ingen unge har hört Sambon komma.

Jag tittar mot ytterdörren. Sen mot tvättstugedörren. Sen tar jag och öppnar tvättstugedörren som vetter mot garaget. Och där står båda våra bilar. Så jag hade inte blivit knäpp, Sambon HADE visst kommit hem.

Eller inte. För just när jag har tänkt tanken ser jag att han precis håller på att kliva ut ur bilen.
- Kom du nu? frågar jag.
- Eh, ja.
- Du har inte redan varit till huset?
- Nej.
- Inte öppnat dörren och ropat hallå?
- Va? Nej. Jag kom precis nu.

Jag kan inte förklara det här. Men jag hörde honom så tydligt. Fastän han inte var där.
Jag menar ingenting med den här texten egentligen. Men ni vet när ni råkar ut för något som känns nästan lite övernaturligt. Även om ni inte ens tror på övernaturliga saker. Du hittar ingen bra förklaring det som hände. Samtidigt som allt är helt klart i huvudet. Då suger till magen och det känns lite olustigt.
Så känns det här.

Det kommer ju sjunka undan till ingenting. För det var ingenting. Men jag ville ha det nedskrivet. För jag hörde honom så tydligt. Och jag blev inte ens osäker på det när jag insåg att han inte kunde ha ropat hallå.

Pocks

OOh... Det suger i magen av att bara läsa. Jag undrar självklart hur brorsan skulle benämna detta.

2012-10-11 23:03:21

Tintomara3

Varsel. Min morfarsmor hade det varje vardag.

2012-10-11 23:07:00

Jag tror inte heller på sånt. Inte min pappa heller. Men när han var ung hörde han sin flickväns bror i trappen ca 5-10 minuter innan han kom hem VARJE GÅNG i flera veckor - oavsett vilken tid på kvällen/eftermiddagen han kom. Hela familjen försökte komma fram till en naturlig förklaring, men alla gick bet. Det upphörde sedan och sedan dess har inget liknande hänt honom ö h t. Jag har också råkat ut för en oförklarlighet, men då var det inte jag som var den "känsliga". Alltså, jag tänker att en får helt enkelt acceptera att det finns saker vi inte kan förklara. Det behöver ju inte betyda att man okritiskt accepterar allt flum man hör, ändå. Och jag tycker ändå att det är lite fint att det finns mysterier kvar i världen.

2012-10-11 23:24:36

Betty

Det kallas varsel, jag som inte tror på nåt övernaturligt hör det så ofta att jag tvingats acceptera det. Min mormor var likadan.

2012-10-12 10:01:06

morsan

Visst varslade han om att han var på väg :)

2012-10-12 14:30:48

Mea

Coolt! :) Jag ska nog inte berätta vad som brukar hända hemma hos mina föräldrar... Där är sånt här vardagsmat.

2012-10-12 15:56:06

Bonita!

@Mea - JOHO tycker jag visst att du ska. *Bonita sätter sig tillrätta och inväntar "Det okända" goes Hypo*

2012-10-12 18:21:07

Anni

Min mamma hör oxå sånt ibland - att pappa kommer. Då sätter hon på kaffet för då är han snart hemma. Jag fattar det inte alls, men jag är inte ett dugg synsk heller.

2012-10-12 23:21:56

Info

Namn: Jazz
Född: -
Hemstad: Stockholm
E-post: -
Hemsida
Medlem sedan: 2008-12-27
Antal texter: 1 076
Övrigt: Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.

Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte