måndagsmorgon, regn, mörker. helgen försvann i ett andetag känns det som. mr S' kompis kom och hälsade på lördag till söndag. eller det är väl VÅR kompis, men jag känner mig inte speciellt delaktig i den samvaron. det är inte hela världen, jag kan hitta på grejer att göra ändå. men det där med att ligga på soffan och bara slappa med en skål popcorn och världscupen i hoppning på tv blir ju inte riktigt av. lite måste man anstränga sig ändå. hitta på samtalsämnen, vara med på aktiviteter. men jaja. det kunde vara värre.
idag kommer Z tillbaks till jobbet, hon har varit borta några veckor p g a en operation. ser INTE fram mot att ha henne omkring mig varje dag, de senaste veckorna har snudd på varit ett himmelrike. jag orkar fan inte med 20 frågor om allting hela tiden. Anni skickade en länk till magdalena ribbings frågespalt där en person frågade hur såna här extremt snokande och närgångna personer skulle hanteras. enligt magdalena ribbing ska man bara vara väldigt svävande och svara saker i stil med "jag vet inte" eller "det får man se vad som händer" så kommer personerna förr eller senare att tröttna och sluta fråga ut en. tror inte magdalena ribbing har träffat någon som Z, för jag tycker att jag har varit svävande och obestämd i evigheter men det verkar som att det bara triggar igång henne ännu mer och bara ställa fler och fler detaljerade frågor om allt och inget. fan, JAG ORKAR INTE.
jag ska hantera det på något sätt, jag måste. men just nu är det så dålig stämning på jobbet. inte i min grupp, vi har det bra. men tyvärr så sitter jag ju och jobbar i en annan byggnad än resten av min grupp. och i den gruppen, som jag alltså tillbringar mest tid med, är det dålig stämning och liksom labilt. man kan knappt prata jobb för då tas det nästan som personliga påhopp och kritik. man kan sitta och fika och rätt som det är så rusar någon därifrån och börjar lipa. en hade möte med sin högste chef, som ifrågasatte varför vissa projekt inte var klara och vad det var som tog sån tid. då blev personen ifråga "jätteledsen" och har nu varit hemma i tre veckor eller nåt. och så är det Z med sitt instabila humör där hon beter sig som om hon vunnit 10 miljoner på lotto ena dagen och nästa dag som om blivit av med 20 miljoner, minst. man drar sig lite för att sätta igång någonting för det får såna gigantiska proportioner.
och där går man mitt i smeten och känner olust. jag är kanske självisk, men jag är på jobbet så vill jag fan inte ha med folk och deras problem att göra. det finns en anledning till att jag har valt att INTE jobba med människor. jag har ingen större lust att vara någons psykolog, kurator, ledsagare, förtrolig, att stå i mitten och försöka balansera upp andras svajiga tillvaro. JAG VILL INTE, hör ni det? jag kan gå i döden för dom som betyder någonting för mig, men gör ni inte det - sorry, inte mitt bord, gå och gnäll någon annanstans med er.