deep in my mind

näe alltså vad den här hösten har varit stressig. mycket att göra hela tiden och ja, jag får ju förstås skylla mig själv. det är ju jag och ingen annan som bokar in en himla massa grejer hela tiden. note to self: gör inte det. jag tänker ju att det ska bli kul och nyttigt och lärorikt, och det ÄR det ju. men det har faktiskt varit rätt slitigt. för slitigt. fast det börjar glesna lite nu i kalendern. så ringer min mamma och vill komma och hälsa på och jag känner bara ett massivt MOTSTÅND och ett enormt VILL INTE. men det går ju inte att framföra på ett vettigt sätt. och så vill hon prata om julen och planera den, och jag känner samma sak för den. känner mig helt gråtfärdig bara jag tänker på att sitta inklämd i en bil i flera timmar och sedan vara tvungen att UMGÅS som fan på det, inte ens kunna ta en promenad utan att ens mamma ringer när man har varit borta 10 minuter och undrar var man är och hur länge man har tänkt vara borta, alternativt är helt hysterisk när man kommer tillbaks om man mot förmodan inte skulle svara.

när min syrra gick på gymnasiet slash låg inlagd på psyket, så kom hennes klassföreståndare hem och hälsade på henne en gång, hemma hos mamma och pappa alltså. och hon såg sig omkring och utbrast "men åh så vackert ni bor, detta är ju ett riktigt HEM". det är nog det finaste någon har sagt till min mamma någon gång, för hon återberättar det jämt och ständigt fastän det är mer än 25 år sedan. och jag ser ju också att det är pelargonier i fönstren och hemvävda trasmattor på de såpskurade trägolven i den röda stugan på landet med beteshagarna och blomsterängarna och körsbärsträden och urskogen inpå knuten och det enda som hörs är vindens sus i trädkronorna. att det är en idyll. och ändå så finns det så in i helvetes mycket ångest gömd bland de rustika ekmöblerna och kakelugnarna och de lindblomsgröna tapeterna och vita tyllgardinerna, och de små lammen som skuttar omkring bland gullviva mandelblom kattfot och blå viol har ingen aning om att slaktbilen är på väg upp för den slingrande grusvägen där det växer smultron och skogshallon utmed vägrenen. det är vackert, men seriöst, det skulle inte bekomma mig ett dugg om jag aldrig mer behövde sätta min fot där. det är ett hus, men inget hem. åtminstone inte för mig.