frustrationsmorgon

Jag har haft besök och det har varit fint. Lugn och glad bebis och tillfredsställd mamma som fått social stimulans. Nu är vi ensamma på dagarna sedan i morse och det börjar med skrik från lilla A som gör mig ledsen och frustrerad. Jag känner mig så otroligt maktlös när hon bara skriker och gråter och är hur olycklig som helst och inget hjälper. Det är sällan det blir så långvarigt som idag och det kändes på något sätt typiskt när vi haft det så bra i en vecka. Nu är allt bra, hon är hur glad som helst men jag är fortfarande lite frustrerad.

Jag har en väldig press på mig själv att hitta en social samvaro här, att åtminstone träffa en person jag gillar och som jag kan räkna som en vän. Det är inte lätt, det är faktiskt jättesvårt. Jag känner mig som en singel som desperat letar efter nya aktiviteter och ställen där Mr Right skulle kunna dyka upp. Men skillnaden att jag nu är gift med barn och att det inte känns som rätt strategi att supa sig full och gå på nattklubb. Jag vet att vänskapsrelationer är sånt som tar tid för mig och därför blir jag än mer stressad. Jag tror att jag skulle ha lite skönare dagar om jag släppte den här pressen samtidigt som det ju gör att jag tvingar ut mig på aktiviteter jag annars inte skulle ha ägnat en tanke åt.

Men nu ska vi ta vara på den här vackra höstdagen nu när skratt avlöst skrik och gå en lång promenad.