bitter och ledsen

Den senaste veckan har jag varit lite bitter. Sådär på ett bitterfitteaktigt vis som man visst blir när man får barn - irriterad över att jag är så bunden till hemmet och lilla A. Irriterad när jag vaknar vid minsta ljud på nätterna trots att jag är den som tidigare var minst lättväckt av oss, även när det inte ens gäller matning (vilket jag alltid måste ta för att jag är den som har maten). Avundsjuk på makens jobbaktiviteter och planerade resa, jag kan ju inte bara dra iväg sådär eller ens vara borta mer än några timmar utan att behöva planera det en massa (nog för att lilla A äter ur flaska och till och med ersättning men mina bröst fixar inte hur lång tid som helst utan tömning). Jag älskarälskarälskar vår lilla dotter mer än allt annat men man får känna och tänka såhär. Att jag är den som är hemma för också med sig att jag mestadels är den som städar och plockar och det irriterar mig också (samtidigt som det ÄR praktiskt att kanske hinna göra det en veckodag i stället och få mer tid tillsammans på helgen).

Sen i nästa vända blir jag jätteledsen över att det finns fler saker som hindrar mig än att jag blivit mamma. Att jag inte känner någon här i stan, att det alltså egentligen inte finns något på nära avstånd jag skulle vilja göra om jag hade lite egentid (för sånt jag vill göra är i stort sett alltid enkelt kompishäng, en öl eller en kopp te i någons soffa). Får en stor gråtattack av att se på facebook att två vänner har fikat tillsammans en kväll. JAG VILL OCKSÅ och VARFÖR ÄR INTE JAG DÄR? Känslan av att jag har offrat så mycket för det här, att jag ibland känner "är det värt det?". Samtidigt som jag med allt utom det sociala trivs bra, känner att det här är långsiktigt och vet att jag förhoppningsvis om några år (ja, det tar nog så lång tid för mig) kommer kunna ha ett umgänge här också. Men just nu är jag bara jävligt ledsen och tycker att jag får vara det.