4 fantastiska år

I fredags firade jag och Sambon 4 år.
4 år. Mitt längsta förhållande. Samtidigt låter 4 år så lite. Speciellt om man ser till vad vi har gjort under dessa år. Hade detta varit något annat par hade jag nog tyckt de var lite koko. Eller ja, vid det här laget kanske jag skulle ha accepterat deras val. Men vid olika beslut under åren skulle jag rullat på ögonen och ansett det vara vansinne.

På fyra år har vi lyckats skaffa oss 2 barn. Vi har sålt 3 lägenheter. Bott tillsammans på 4 olika ställen, varav mina föräldrars hem varit ett utav dem. Vi har bott i 2 olika lägenheter och först första gemensamt köpta bostad var en nybyggd villa. Vi har köpt 3 bilar. Sänt 2 bilar till skroten efter en mindre och en större olycka. På dessa år har jag bott hos mina föräldrar i totalt 1 år. Officiellt i alla fall. De första 5 månaderna var det nog inte så många nätter jag faktiskt bodde där. Sambon har "bara" bott hos dem i 7 månader.

Jag har legat på sjukhus totalt 2 månader under dessa år. Vi har varit i Italien. Grekland. Finland. Och lite här och var i Sverige. Vi har ett frieri och en förlovning. Vi har haft mycket skratt och vi fortfarande mest om potatis. (det ska jag skriva mer om i en annan text) Att bråka om potatis är att tjafsa om småsaker och inga grundläggande jättebråk.

Året var 2008, den 5 oktober för att vara mer exakt. Vi hade träffats i ca 6 veckor och jag blev otålig. Ända sen jag flyttade tillbaka till Stockholm 2000 hade jag träffat killar som var krångliga på förhållande-biten. Massa olika regler. Och att vara flickvän-pojkvän var en väldigt komplicerad sak. Dessutom tycker jag det är en rätt stor grej. Man blir inte flickvän-pojkvän vid första daterna. Det är töntigt. Men nu hade jag lessnat på att det svåra om komplicerade. Varför måste man veta allt innan man vågar ta steget ut?

Så där i soffan vände jag mig mot honom och sa
- Jag orkar inte det här. Jag har ingen lust att vi ska hålla på att träffas utan att veta vad vi är för något. Jag vill att vi ska vara flickvän-pojkvän. Jag orkar inte med ett halvår med axelryckningen "Äh, det är någon jag träffar liksom" varje gång någon kompis tittar på mig och säger "Vem är den här killen vi dig nämna lite titt som tätt?".
Jag orkar inte det. Jag är så less på't. Jag vill kunna säga "Han är min pojkvän" Sen spelar det väl ingen roll hur långt vi håller. Om vi är tillsammans i två veckor eller livet ut. Spelar det någon roll? Måste man veta det innan man kan blir officiellt tillsammans?

Sambon bara ryckte på axlarna och tyckte att det fick väl jättebra att vara flickvän-pojkvän. Och så var vi tillsammans. Sambon försökte göra det lite mer officiellt genom att fråga chans, men det var redan för sent. Vi hade ju bestämt oss för att vara flickvän-pojkvän. Så vad ändrar en fråga-chans på det?

4 fantastiska år har gått. I rasande fart.