Vi är inga tidspoliser.

Okej. Jag måste nog skriva ner det här. För min egen skull. För att jag måste förstå varför jag blev så arg. Det är fortfarande inget bra sätt att reagera. Jag har fortfarande inte rätt i frågan. Men jag måste reda ut tankarna och känslorna till varför jag blev så in i bängen arg.

Hade Fröken sagt till mig att det inte var ok att komma och hämta Grodan så sent som jag gjorde, utan att 15 var tiden jag behövde hålla. Då hade jag nog inte blivit det minsta arg. Tror jag. Men så sa hon inte. Utan hon betonade att Grodans tider var 9-15. Han fick inte komma före klockan 9 och han måste vara utanför området när klockan är 15. Det är inget hon bestämt, det är ju kommunen.
Jaha, jag har fått höra att ni har morgonsamling klockan 9 och att ni ville att alla barn skulle vara här tills dess, försökte jag försvara/förklara mig. Så jag har försökt se till att vi alltid är i tid till det.

Då får hon ett förvånat uttryck och säger
- Va? Har någon sagt det till dig? Här? Nej, nej. Det är ok att komma in när morgonsamlingen har börjat. Det gör ingenting.
- Okej, svarar jag. Då är det vad som gäller. Grodan kommer inte vara här före 9 och inte vara kvar efter 15.

Då säger hon det som blir fröet till min ilska.
- Jaaa, alltså. Det är ju inte så otroligt noga. Vi är ju inga tidspoliser. 5 minuter gör ju ingenting.
5 minuter. Vilka tidsliberaler.
Nåja. Det var ju bara ett frö. Saken är att jag tycker att morgonlämningen funkat så jävla bra. Några få dagar kommer vi lite tidigt. Det är dagarna då ALLT bara funkat. Då Grodan hoppar glatt ut i hallen när jag säger att det är dags att åka. Som utan krångel sätter på sig stövlar och man lätt sätter på honom jackan. När jag öppnar dörren går han raka vägen till bilen och klättrar in. På väg till dagis flyter allting på och rödlysena är gröna. Och när jag parkerat så skuttar Grodan glatt ut och rusar in till dagis och kastar av sig kläderna.
DÅ är vi 15 minuter tidiga. Men det är inte så ofta. För en morgon kan lika gärna innehålla lek med grävskopan hemma. Och han är inte riktigt klar när jag säger att det är dags. Eller så vill han se klart på ett bolibompaprogram. Eller så ska han snickra lite bara. Eller när jag öppnar ytterdörren så får Grodan syn på sin cykel. Oj, mamma jag MÅSTE cykla. 3 minuters cykel kan vara allt som behövs för att Grodan ska vara skinande glad. Ja, listan kan göras lång vad Grodan vill göra innan vi faktiskt landar på dagis. Men med min tidigare tidsplan så var vi i princip alltid där INNAN alla hade satt sig för morgonsamling.

Det gjorde också att man fick en chans att prata med fröknarna. Fråga vem den här K är som Grodan säger sparkar och slår honom. Eller informera att Farmor och Farfar kommer och hämtar på eftermiddagen. Eller att det varit en jobbig morgon och att Grodan varit arg och sur. Ja, ni vet, sånt som kan vara intressant för dem eller mig att få veta.

Nu kommer vi inte före klockan 9. Eller ja, jag har en tidsplan som gör att jag skulle kunna komma några minuter innan ... om allt funkar. Vilket som tidigare sagt är ganska få dagar. Men jag tänker ju fan inte sitta ute på parkeringen och vänta tills vi får gå in. Så de två dagarna som gått har alla barn och alla fröknar mycket riktigt suttit i morgonsamling. Vilket gör att jag nu inte får någon chans att prata med någon av fröknarna. Och det är så jävla irriterande.

Om Sambon och jag hade jobbat båda två. Då hade vi haft att lämna in Grodan på dagis mellan 6.30 - 9. Inte så att vi skulle kunna lämna honom ena dagen 6.30 och nästa klockan 9. Men om man har sagt att vi ska lämna vid 7, så är det ingen grej att komma 6.50 eller 7.10. Och de mornar då inget funkar och Grodan bara grinar och grinar då har vi kommit nästan en timme sent och mött kvittrande fröknar. Men nu är jag hemma. Nu har jag inget jobb jag har att passa. Då ska jag lämna min 2½-åring inom 5 minuter. För Fröken kan säga vad hon vill om att det är så ok att komma under morgonsamlingen. För MIG är det inte ok. För jag vill ha en chans att prata med fröknarna när jag lämnar min son. Och då har jag ett 5-minutersfönster.

5 MINUTER!
Det finns inte ett ställe i samhäller, utom barnomsorgen dårå, där du har endast 5 minuter att spela på. Det finns jobb där du har en stenhård deadline när du MÅSTE vara på jobbet. Inte en minut senare är ok. Men då får du komma tidigare så att du verkligen hinner vara i tid.
Och om man inte får infinna sig på en plats före en viss tid, då brukar ju själva aktiviteten börja kanske 10 minuter senare. Men inte här. Jag får inte komma före 8.55. Och klockan 9.00 börjar man morgonsamlingen.

Och DET gör mig fly förbannad. För det här drabbar bara barnen som har en förälder hemma.

Nu finns det nog någon som tänker
- Men snälla gumma, så svårt är det inte att hålla tiden. Alla andra klarar ju det.
Javisst. Mina kompisar har sin 3-åring på samma avdelning. Och de håller tiden vill jag lova. Båda föräldrarna är väldigt tidsmedvetna och noga att hålla tider. Men så har de också en unge som VARJE morgon grinar och inte vill gå till dagis. Och VARJE eftermiddag grinar och vill inte gå hem från dagis. Inte en endaste dag är utan stora tårar. Och så blir Grodan också när jag tvingar honom att ta den raka vägen till bilen och dagis.

Och visst är det möjligt. Även om just för mig är en 5-minutersfönster faktiskt riktigt svårt att hålla. Men också, jag VILL INTE. Det här året som Grodan har med oss hemma är det enda i hans liv, skulle jag tro, då det finns tid att leka färdigt med grävskopan. Eller cykla loss på altanen en stund innan vi ska till dagis. När vi börjar jobba handlar allt återigen om tiden det inte finns tillräckligt av. Tusse kommer nog aldrig få den här chansen. Jag VILL att vi ska få ha den här tiden. Resten av livet kommer bara handla om tid för våra barn. Och att då erbjudas den sugigaste av villkor. Jag blir ARG!!

Sen måste jag väl också erkänna att jag blir lite provocerad när jag blir tillrättavisad just för min morgonrutin som jag själv tyckte var så jävla bra. Jag, den sopigaste av människor att vara i tid, var alltid i tid med Grodan till morgonsamligen. Jag var så nöjd och lite stolt faktiskt.

Så. Det är som det är. Och ilskan börjar lägga sig. Och hon har verkligen all rätt att rätta till mig. Det är hennes arbetsplats och hennes arbetsgivare ger henne riktlinjerna som hon ska hålla.