nä. det blir liksom aldrig som man har tänkt sig med någonting. efter tusen timmars tjafs kring allt och inget så blev det "bestämt", eller rättare sagt jag fick välja ett av tre alternativ som han och hans kompis hade bestämt, att han skulle åka dit på fredag, igår alltså, och ta med sig S-hunden och komma hem på söndag någon gång. och jag skulle vara hemma med valpen och minsting och åka och tävla på lördagen. FINE. ja, då planerar man väl utifrån det. styr upp så någon kan hjälpa till med minsting på tävlingen om det behövs. gör planer som inkluderar träning med valpen och miljöträning med minsting på söndagen. FINE FINE FINE.
jaha, men sen hade jag utgått från att han skulle åka dit på kvällen eftersom de flesta människor, inklusive mr S' kompis, har ett jobb och mr S hade inte sagt att han skulle åka någon speciell tid och jag tycker kanske att man hade kunnat klämma ur sig ett "du, jag tänkte åka vid tretiden, är du hemma till dess?". och eftersom de tusen timmarnas tjafs inkluderade en hel del uttalanden från hans sida som gick ut på hur JÄVLA dum i huvudet jag var så var jag väl inte jättesugen på att bjuda upp till någon slags artigt planeringssamtal kring helgen, nej, det var jag faktiskt inte.
ja, i alla fall så hade vi inventering på jobbet och jag kom därifrån någon timme senare än vanligt. såg att mr S hade lämnat ett meddelande på telefonsvararen, ringde upp och möttes av ett svavelosande meddelande om vilken jävla dålig stil det var att inte komma hem i vanlig tid och inte höra av sig och hade han vetat "att jag inte tänkte ta hand om minsting den här helgen" så hade han ju kunnat åka redan på morgonen och yadayadayada. så nu hade han tagit minsting med sig och åkt. punkt.
ringde upp, men det ledde ju ingen vart. fick bara höra hur jävla dålig stil det var av mig att inte höra av mig, att det fattar väl vem som helst att ska man åka någonstans så vill man väl åka dit när typ affärer är öppna och så vidare (EH?), och jag var så jävla tråkig och ville aldrig göra någonting och den jävla landsortshålan vi bodde i var ju så jävla värdelös för där fanns ju ingenting och jag gick bara omkring och levde i min egen lilla bubbla och brydde mig inte om något annat och så var jag alltid arg och på dåligt humör och nä, det hade verkligen ingenting med honom och hans agerande att göra. och så på med luren.
jodåsåatt. nä, men nu ska jag väl ta valpen med mig och åka iväg och tävla då. gud vad bra det kommer att gå med den här sinnesstämningen.