Vad Grodan minns

Igår när vi var på väg hem från dagis så åkte vi som vanligt förbi brandstationen. Och vi började prata om brandbilen som stod halvvägs ut genom garageporten var på väg hem eller ut. Jag trodde på väg hem. Grodan trodde att den var på väg att hjälpa någon. Vi fortsatte att prata om att brandbilar hjälper människor som behöver hjälp och att brandbilar, ambulanser och polisbilar har blåa lampor som blinkar och så låter de när de har bråttom att åka och hjälpa någon.

Jag vet inte om det är rätt eller inte, men jag började prata om då vi åkte av vägen vi fick brandbilar, ambulanser och polisbilar som åkte ut och hjälpte oss. Jag berättade inte så mycket om olyckan utan mer om brandbilarna som kom och att vi fick sitta i ambulansen och prata med polisen och att Grodan fick en nalle av de snälla ambulans-gubbarna.
Kanske ska man inte prata om det, men jag tänker att han var ändå där. Han upplevde det. Och vare sig om han minns något eller inte så sitter det någonstans där inne. Och jag vill få det till något vi minns som något bra... eller som är kopplade till bra saker i alla fall.

- Jag fick lite ont, sa Grodan.
- Nej, du fick inget ont. Inte mamma heller. Det gick jättebra och vi fick bara sitta inne i ambulansen för att vi inte skulle frysa.
- Ja. Men jag kanske fick lite ont.
Vi fortsatte och prata om det en liten stund innan vi tystnade i ämnet.

Sen sa han.
- Vi satt på en filt på marken.
- Kommer du ihåg det?
- Ja.
Jag har inte pratat så mycket om olyckan. När jag har pratat om den så är det alltid om ambulansen, brandbilarna och polisen. Eftersom det är sånt som Grodan tycker är spännande. Jag pratar inte om människorna som kom och hjälpte oss eftersom han blev lite rädd för dem. Jag berättar inte hur vi fick en filt att sitta på när vi satt där i vägdiket. Jag berättar inget om bilen, utan säger bara "När vi åkte av vägen". Men tydligen kommer han ihåg att vi satt på en filt på marken.

Förmodligen kommer det minnet försvinna med tiden. Men det är inte säkert. Både jag och min syster har tidiga minnen. Även om mina första minnen var från när jag var nästan 3 och inte nästan 2. Men då är det också ett långt sammanhängande minne. Små fragment från stora händelser kan faktiskt bli till bestående minnen, även från åldrar som man normalt glömmer allt. Jag vet inte, men jag tror ändå på min linje. Att prata om olyckan snarare än att lägga locket på och låta den falla i glömska.