Jag började tvätta fönstrena idag.
Fastän jag lovat mig själv att jag ska leja bort just fönsterputsning. Jag hade till och med lämnat ut en förfrågan och hade fått in 2 offerter. En på 800 kr och en på 1000 kr.
Men jag ville bara kolla. Så jag tvättade ett fönster. Som blev två. Och sen var de tre. Då hade jag redan börjat och det var bara att fortsätta.
Problemet med att fortsätta är att man måste bli klar. Och det blev jag inte. Jag har flera fönster kvar på nerevåningen och alla kvar på övervåningen. Men vet när jag får en dag som idag nästa gång. Nu går det ju inte att tvätta några fönster i mörkret. Hade jag lejt bort det hade det kostat mig 800 kronor och allt hade varit klart på en dag. En dag då jag hade kunnat göra annat på.
Fan. Jag glömde bort varför jag lovat mig själv att leja bort det. Det är ju inte de första fönstrena som är problemet. Det är de sista.
Nästa år hoppas jag att vi dessutom har en inglasad altan. Ännu mer att tvätta. Fast först måste vi få till det här med ritningarna och bygglovet. Och det har jag värsta ångesten över. Jag har ångest över det därför att jag är den som driver det här projektet, och när jag driver har Sambon andra prioriteringar.
När han driver projekten går han på som en ångvält. Jag behöver förvisso inte göra något alls. Han sköter allt.
Jag är inte sån. Mina projekt vill jag driva med inblandning. Jag behöver hans hjälp att rita ritningarna. Prata och se att vi tänker rätt. Men han är väldigt mycket ensam varg när det gäller vissa saker.
Nåja. Vi löser det. Men jag känner mig stressad. Jag vill ha bygglovet klart. Jag vill hinna köpa det där jävla glashuset medan kampanjen fortfarande finns tillgänglig. Det är ju ändå nästan 15.000 kr rabatt.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte