Jävla känslojojo

Det är så tvära kast. Igår var livet riktigt bra. Pocksan kom över med barnen och jag hade en riktigt, riktigt bra dag. På kvällen landande jag hårt, var trött ända in i märgen och somnade tidigt. Idag när jag vaknade var jag ledsen. Hjärtat kände tungt och själen ville inte le. Så jag fick ta Tusse med mig och spendera dagen med mamma. Det blir ett adningshål. Vi pratar om allt möjligt och jag tänker och känner efter lite.
Det kändes bättre när det var dags för mig att åka.

Men jag orkar inte den här ledsenheten som kommer över mig. Eller den här känslan om orättvisa som drabbar mig. En känsla som alltid handlar om mig och Sambon. Jag sitter här och känner att det är orättvist, till min nackdel. Det är inte orättvist, bara lite väl uppdelat. Jag tar mycket ungar och han tar mycket tunga jobb som hör till huset. Nu till exempel står han ute i garaget och sätter upp gipsplattor. Jag har barnvakten. Vilket inte är tungt när de båda sover. Lite mer jobb när en eller båda är vakna.

Men det är inte orättvist. Bara uppdelat. Och jag tror det egentligen inte passar mig. Jag vill inte leva våra parallella liv så här. Men njag vill ju inte heller ha allt detta som ska göras ogjort.
Gud, det känns som jag har ältat det här i var och varannan text den senaste tiden. Men det är mitt gissel. Och det ger såna tvära kast i humöret.

Haha, Sambon kan sätta på sig jobbarbyxorna och säga
- Är det ok att jag går ute en stund och skyfflar jord?
- Ja, ja. Ingen fara. Gå du bara.
- Är det helt säkert.
- Jaaa. Det är lugnt.

Och sen stuffar jag runt inne och något händer. Ena ugnen vaknar. Kanske rent av båda. Det blir lite slitigt en liten stund. Och när Sambon kommer in har jag helt vänt. Han fattar ingenting. Han frågade ju. Han erbjöd sig ju att stanna kvar inne.
- Är allt ok, frågar han oroligt.
- Jaa, säger jag irriterat och förvirrar situationen än mer.

I love being a woman när man funkar så här.
Jag vill inte vara den här känslojojon.
Jag vill vara med samlad. Mer konsekvent. Mer den jag tror att jag egentligen är. Men vem vet, jag kanske inte alls är den jag tror. För jag har ju haft fel på den punkten förr. Jag kanske faktiskt är denna högst irriterande fruntimmer som inte vet vad hon ska känna i nästa sekund.

Jag blir väldigt störd.