Älskade, jävla hora #16

De var nu officiellt ett par igen och förlovningsringarna hade åkt på. Det blev aldrig någon affär för deras del med den där lägenheten. Jag minns inte riktigt anledningen, men jag gissar att han hittade någon liten detalj som inte stämde med hans kravbild. Egentligen handlade det nog om att han inte var riktigt redo att ta det steget, men som vanligt var det inget han sa utan det var mest något som fanns i min fantasi. Hon ställde krav på att vi endast hade kontakt när vi verkligen behövde det i jobbet och annars ingenting. Han köpte hennes regler och vi avslutade vår relation medan tårarna forsade ner för mina kinder under en promenad i slottsparken i stan. Jag vände och vred på argumenten. Bönade och bad. Hotade och tvingade. Lirkade och försökte. Men han hade bestämt sig och det skulle inte bli något mer mellan oss.

Hela min värld rasade samman. Jag var fullständigt förkrossad och jag kunde knappt andas. Jag visste inte hur jag skulle kunna leva utan honom, även om jag förstås insåg att det skulle komma en dag då jag skulle leva igen. Men jag hade ingen som helst aning om hur lång tid det skulle ta innan jag nådde dit. Och jag tvivlade på att jag någonsin igen skulle kunna älska någon så djupt, innerligt och intensivt som jag älskat honom. Det var som en del av mig dog. Jag gick på halvfart och såg livet i en gråskala. Det var slut. Det var verkligen slut. Var också livet slut?