Älskade, jävla hora #15

Nästa morgon vaknade jag som vanligt och skulle dra igång datorn för att läsa den nattliga skörden av mail samtidigt som jag åt frukost. Det var söndag och vanligt folk var lediga. Men i Asien jobbar man dygnet runt alla dagar så det var bara att gilla läget och beta av det där på en gång. Den här morgonen vägrade dock datorn starta och jag skickade ett SMS till honom och undrade om han visste vad som kunde vara fel. Det fanns förstås tusen andra personer jag hade kunnat fråga, men jag valde honom. Jag fick svar ganska omgående och han hade en teori om att jag borde installera om min dator. Han erbjöd sig att hjälpa mig med det om jag kom över med datorn. Med tanke på gårdagens diskussioner var jag tvungen att dubbelkolla att han verkligen menade allvar. Men det stämde. Han ville att jag skulle komma över med datorn till honom. Hon var där förstås, men skulle ut några timmar på något ärende.

Jag packade ihop datorprylarna och körde dit på en gång. Det var hon som öppnade dörren och välkomnade mig med ett stort leende på läpparna. Jag frågade lite försynt hur läget var och om allt var okej efter igår. Om hon ville prata mer? Hon tittade undrade på mig och svarade något i stil med att hon inte förstod vad jag syftade på. Det fanns väl inget att prata om? Det var som om allt var helt bortblåst. Jag såg förmodligen ut som ett levande frågetecken, men jag tror inte jag svarade henne ens en gång utan klev bara över tröskeln och fortsatte in i vardagsrummet till honom. Där satt vi i några timmar och mixtrade med min trasiga dator medan hon var ute på stan och fixade sitt.

När hon kom tillbaka var vi hungriga så hon fixade gladeligen lunch åt oss alla tre. Vi åt tillsammans och skrattade och pratade som om vi varit bästa vänner i tvåhundra år. Hon tog hand om disken och vi krånglade vidare ytterligare någon timme med min dator som absolut inte ville bli lagad tills de plötsligt kom på att de bokat lägenhetsvisning framåt eftermiddagen. Som om det vore det mest naturliga i världen hängde jag med på den där visningen. En stor och härlig takvåning mitt inne i centrala stan i ett av stans vackraste hus från sekelskiftet. Lägenheten var i stort sett helt utan renoveringsbehov och näst intill perfekt för deras behov. De skulle absolut lägga ett bud. Vi vände och vred på för- och nackdelarna och jag reflekterade inte ens över det faktum att jag satt och diskuterade ett lägenhetsköp med min stora kärlek, som jag fortfarande älskade över allt annat, och hans blivande sambo. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag vet inte om jag tänkte. Alls. Jag vet bara att jag satt där med dem som om det vore det mest naturliga världen. Gårdagens vilda diskussioner och rödgråtna ögon var ett minne blott. Locket hade lagts på liksom. Ett tätförslutet sådant.