Älskade, jävla hora #17

Hela den sommaren gick i moll. Varje steg var tungt. Likaså varje andetag. Jag såg världen och livet i svartvitt. Ganska snart fick jag höra på omvägar att de hade köpt hus. En villa för alldeles för många miljoner alldeles nära havet i den finaste av fina kommuner. Givetvis den perfekta villan. Det kunde inte vara bättre. Hon var lyckligare än någonsin och strålade ikapp min diamantringen som återigen prydde hennes vänstra ringfinger.

En knapp månad senare kom beskedet att hon var gravid. Var det inte fantastiskt? Det var som att dra ner en rullgardin. Han skulle bli pappa. Jag som trodde jag redan befann mig på botten åkte ett par våningar till ner i källaren. Det var kört. Helt kört. Verkligen helt kört. Jag kunde inte andas.

En eftermiddag satt vi i samma möte han och jag på jobbet när hans telefon ringde. Han svarade lite diskret och jag såg direkt att han bleknade. Han reste sig hastigt och försvann från mötet utan att säga ett ord. Det var liksom inte hans stil och jag fantiserade hejvilt om vad som kunde ha hänt. Ryktet spred sig snart på kontoret att han varit tvungen att åka för att hon hade åkt till akuten med befarat missfall. Mitt hjärta bultade hårt och pulsen var hög. Jag visste förstås att man inte fick tänka så. Men ett missfall vore det bästa som kunde hända. Jag blundade och önskade allt vad jag kunde att det där barnet som ännu inte var fött aldrig någonsin skulle födas.