Semestern är snart slut

Vi är inne på sista dagarna på semestern. På hela taget har det varit bra, men jag känner att under ytan ligger ledsenheten och lurar. Det behövs så lite för att jag ska känna att den här sommaren varit ett enda stort arbetsläger.
Sambon ute på tomten. Jag inne med barnen.
Det känns som nästan all min vakna tid, och sovande, går till att ha ett eller två barn på mig. När den ene sover middag är den andra vaken. Och tvärtom.

Vår nya tomt har inneburit en massa jobb. Mycket mer än jag ens kunnat förstå i förväg. Och ska jobbet bli gjort något så när effektivt måste vi dela på oss, Sambon och jag. En som får jobba. Och en som håller koll på ungarna.

Igår var en sån där stund då ledsenheten bara ramlade över mig. Vi hade varit och köpt lavendel och rosor till en rabatt jag sedan länge bestämt. Sambon hade grävt ett dike men hade lite kvar att gräva. Jag tog båda ungarna med mig när det var dags för nattning. Det var varmt och kladdigt på övervåningen och det tog lång tid att natta Grodan. När jag till slut kom ner hade det börjat mörkna. Klockan var nio och Sambon hade tillslut fått sätta ner alla rosor och lavendlar.
- Jag visste inte hur jag skulle göra, sa han. Det började bli mörkt. Kunde ha väntat till imorgon så du fick göra det.

Ledsen kom långsamt över likt tidvatten. Jag hade velat något annat. Något annat som just nu inte riktigt finns. Som, i alla fall för oss, är svårt att skapa med en tvååring och ett spädbarn. En romantisk idé som liksom druknar i verkligheten.
Visst, han hade kunnat natta barnen och jag varit ute och grävt min rabatt. Men jag hade knappast blivit gladare av det. Då hade jag känt mig ensam i det istället. Vi hade kunnat gjort det dagen efter under dan. Men då skulle vi avbryta titt som tätt för att kolla vart Grodan tog vägen. Eller för att han hade tråkigt och ville ha vårt sällskap. Och att gräva ner lavendel hade blivit ett jobb likt vad som helst annat tråkigt måste.

Så huvudet säger, vad spelar det för roll. Nu är rabatten där. Och ÄNTLIGEN har vi någonting som är klart och inte bara påbörjat. Och den insikten lenar verkligen.
Men hjärtat protesterar. Hjärtat saknar oss. Sambon och mig. tillsammans.

Nästa stund är helt annorlunda. Medan jag var och nattade barnen tände Sambon ljus på bordet på altanen. Ställde fram glasen och en flaska rosa Moët. När mörkret krop runtom oss satt vi där och hade en alldeles fantastisk stund för bara oss.

Och bilderna växlar mer än så. En snapshot senare i tiden, ligger vi alla fyra på golvet. Tusse på mage och sprattlar och jollrar. Sambon på mage och stryker lätt på mitt hår. Jag på rygg skrattandes med en Groda som brottas med mig. En annan snapshot ur vårt liv sitter jag inne vid tv'n. Ensam med Tusse. Grodan sover och jag och Tusse har varit ensamma sen han somnade straxt innan åtta. Ute är Sambon och jobbar sig svettig. Han kommer in när bara natten finns kvar av dagen.

Och så där rullar de. Bilderna.
Isär. Ihop. Tillsammans. Skilda. Glädje. Skratt. Och så ledsenheten. Alla snurrar de runt. Så är väl livet för det mesta. Det som är annorlunda än vanligt är att varje enskild bild känns som den enda när den pågår. Så när vi är mitt uppe i en skrattande bild så upplever jag att vi har ett roligt och sammhörande liv. Men när jag är i en ledsenhets-stund känns det som om detta är mer regel än undantag.

Så det blir svårt att säga hur den här sommaren har varit. Känslorna mixas inte och det blir en blandning. Utan det blir som skilda pluppar med färg. Med skarpa kanter därimellan.