Tomt utan Grodan

Grodan är på landet tillsammans med mormor, morfar och kusinen. De har så fantastiskt roligt. Hemma är det alldeles tomt utan honom.

Jag har inte varit en mamma som lipar när han är borta. Eftersom han alltid varit borta på ställen där han har det bra. Trivs. Är trygg. Och har bra mycket roligare än vad han hade haft hemma, så har jag alltid känt mig lugn. Varit glad för hans skull och tagit vara på tiden som min egen. Göra saker som är svåra att göra när han är hemma.

Men den här gången är det inte så. Inte heller förra gången han var på landet med Kusinen. Bara efter någon dag börjar det suga till i magen. Det svider lite i ögonen när tårarna vill tränga fram. Jag har mängder av kompisar som alltid har känt så här när deras barn är borta. Men det har ju verkligen inte varit så för mig. Så jag känner mig fånig. Men vad jag än säger till mig själv så får jag inte bort känslan i magen.

Idag vill jag packa in Tusse i bilen och åka upp. Bara för att få hålla om honom. Jag vet ju att det inte kommer bli så om jag skulle åka. Visst skulle jag få en kram när jag kom, men sen skulle han inte ha tid. Så jag väntar. Tills han kommer hem på söndag.

Det är månaden isär när Tusse kom som ändrade allt. Då var jag ofrivilligt separerad från honom långt över gränsen som var ok för mig. Efter det är jag inte lika bekväm att han är borta mer än någon natt.
Jag kommer ju förstås fortsätta låta honom åka. Men jag njuter inte av tiden jag får på samma sätt som tidigare. Vilket är synd. För han har ju lika roligt som förr.

Nu har jag orerat klart om detta. Mitt andra barn pockar på uppmärksamhet.