Varför skapar jag konflikten?

Är det inte konstigt? I nästan varje given situation kan man välja på flera olika sätt att agera. Varför väljer man så pass ofta det absolut sämsta?

Nu tänker jag närmast på när det ligger en konflikt och lurar. Scenariot jag har i huvudet är med sin partner. Något ligger och gnager. Och trots att det rimligtvis borde finnas olika sätt att angripa problemet så tar man till något som antingen är ganska provokativt. Gärna aggresivt. Ibland passivt aggresivitet. Ibland bara argt. Och man vet, man vet så väl vad reaktionen kommer bli.
- Kanske blir det försvar från den andre.
- Eller ångest och dåligt samvete.
Oavsett reaktionen, så vet man om den redan i förväg. För man har ju gjort så här förut.
Och reaktionen stänger dörren till en lösning. Inte nödvändigtvis för gott. Resultatet i slutänden kan ändå bli bra. När man tragglat sig igenom bårket, eller den skuldtyngda tystnaden, eller vad det nu är. Det kan ta timmar eller dagar innan man kommer dit man egentligen ville hela tiden. Till samtalet. Där man får säga hur det känns. Där båda pratar utan att försvara sig. Där man lyssnar till varandra. Där man möts och även om det inte alltid innebär en bestående lösning så blir man för stunden tillfreds.

Med åren har jag förvisso mognat. Men det har inte helt och hållet försvunnit. Det där konfliktsökande sättet att bemöta ett problem.
Sambon är inte på några sätt perfekt. Men faktiskt är han lite bättre än jag att öppna upp till diskusion på ett bra sätt.
Och när han säger:
- Jag önskar att du bara hade sagt så här, då hade jag förstått.
Då får han det att låta så lätt och självklart. Så klart skulle jag ha gjort det. Så enkelt det skulle ha varit.

Nåja. Nu var det gjort. Det slutade bra. Till slut. Men så enkelt jag hade kunnat gjort det för mig. Och hur trevligt det skulle ha varit. Istället fick vi en laddad dag med tystnad eller korta meningar till varandra. Innan vi nådde dit jag egentligen ville.