Älskade, jävla hora #11

Resten av det där året är ganska suddigt i mitt minne. Dagarna rullade på. Veckor. Månader. Det var fortfarande mycket jobb. Inte lika mycket resande, men fortfarande väldigt mycket jobb. Kvällar och helger inkluderat, så jag var i stort sett aldrig ledig. Vänner slutade att höra av sig och fråga om jag ville följa med på diverse roligheter som de hittade på. De tröttnade väl helt enkelt på att jag ändå aldrig hade tid eller ork att följa med. En av anledningarna var förstås att när jag var ledig var jag tvungen att vila och ta det lugnt. Annars skulle jag aldrig orka med den där arbetsbelastningen. Men den främsta anledningen var nog ändå att jag hela tiden ville hålla det öppet i kalendern för honom. Det kunde ju tänkas att han ville ses och jag var på ständig stand-by för honom.

Vi sågs förstås dagligen på kontoret. Om jag jobbade sent så jobbade han ändå alltid senare. Jag brukade alltid gå inom hans kontor på vägen hem för att säga hejdå. Kanske skulle kan fråga om vi skulle dra och käka tillsammans eller kanske skulle han säga att han tänkte komma förbi mig senare. Jag kunde aldrig vara riktigt säker. Det hände ofta att han sa att han bara skulle avsluta en sak innan han åkte hem till mig. Sen framåt småtimmarna hade han fortfarande inte dykt upp så då ringde jag honom naturligtvis för att ta reda på vart han hade tagit vägen och med tanke på att han sällan körde långsammare än 200km/h på motorvägen så fanns det ju faktiskt en viss risk att det hade hänt honom något. Oftast fick jag inget svar alls eller också en irriterad kommentar om att han var upptagen och att jag skulle sluta ringa. Om jag någon gång försökte förklara att jag faktiskt blev orolig viftade han genast bort det och förklarade att jag var hysterisk och efterhängsen. Det hände naturligtvis någon gång mellan varven att han faktiskt dök upp hemma hos mig som han hade sagt.

Hans kontor hade tidigare varit ett serverrum och var därför försett med ett kodlås och hade inga fönster in emot korridoren som alla de andra kontorsrummen. Inte alltför sällan stängde vi den där dörren så att vi fick umgås ostört. Det var ingen som ifrågasatte det eftersom vi faktiskt arbetade ihop och det var inget konstigt att vi hade möten på tu man hand. Det var nog inte helt moraliskt försvarbart att fakturera kunder för alla de där timmarna om jag säger så, men det gjorde vi förstås gladeligen utan att skämmas. Det var nog snarare så att det satte lite extra guldkant på våra små möten. Och det där kodlåset på dörren räddade oss några gånger från att bli tagna på bar gärning. Varje knapptryckning gav nämligen ifrån sig ett litet pip och det är makalöst hur snabbt två personer kan förflytta sig i ett rum och återgå till att se konsultmässiga och anständiga ut inom loppet av fyra små pip. Och ändå var det fortfarande inte en enda av våra kolleger som förstod vad som pågick. Otroligt.

Allting i vår relation skedde på hans villkor och jag fann mig i det. Jag var så stormförälskad i honom att jag gjorde vad som helst för varje minut vi kunde få tillsammans. Eller, såhär i efterhand kan man ju fråga sig om det verkligen handlade om kärlek. Jag var nog mer besatt av honom. Men där och då var det min absoluta övertygelse. Han var allt för mig. I hans sällskap var jag vacker, sexig, rolig, attraktiv, snygg, smart, läcker, intelligent, begåvad och allt man kan önska sig. Utan hans sällskap var jag som en urvriden disktrasa. Jag saknade honom så mycket emellanåt att det gjorde fysiskt ont i kroppen och jag kände mig som en halv människa utan honom. Min själsfrände.