Älskade, jävla hora #12

På hösten samma år flyttade han från den lilla lyan i lilla hålan till en tvårumslägenhet inne i stan. Det var hon som hade ordnat den åt honom. Hon hade bytt bort deras gemensamma etagevåning med havsutsikt mot den här. Själv hade hon skaffat sig en bostadsrätt i en annan del av stan. Det var fortfarande slut mellan dem enligt honom, men de umgicks oftare än vad jag hade önskat och såhär i efterhand så inser jag ju att de var ihop igen under den perioden. Jag körde ofta omvägen via hans kvarter och allt som oftast stod hennes lilla Peugot parkerad utanför. När jag försökte pressa honom på varför hade han oftast någon dålig ursäkt om att hon varit där och hjälpt honom med något. Han framställde det som att han bara utnyttjade hennes goda vilja och att det aldrig mer skulle bli något mellan dem. Även om det var tydligt att hon hade helt andra planer.

Det började dra ihop sig för slutleverans i ett av projekten och därför skulle vi sticka ut och fira hela gänget. Jag hade bokat in oss på en restaurang i stan och såg fram emot en trevlig kväll. Ganska snart efter att middagen var avklarad började de andra beställa in tequila och det var uppenbart att flera av grabbarna tänkte sig en helkväll med allt vad det innebär. Jag försökte naturligtvis hänga på. Några tequila senare insåg jag att min telefon av någon anledning var på vift. Några av mina kolleger hade norpat den och var mitt uppe i att läsa mina SMS. Jag fick naturligtvis panik eftersom det fanns en hel del där som absolut inte var lämpligt för deras ögon. Efter många om och men lyckades jag få tillbaka min telefon och på något magiskt sätt lyckades jag också slingra mig ur situationen. Jag har ingen aning om vad jag sa och jag gissar att berusningsgraden hos mina kolleger var räddningen, men ingen av dem hade förstått att jag hade en relation med "chefen". Trots att de uppenbarligen hade läst långa, många och intima SMS-konversationer mellan oss. Helt otroligt. Vi klarade oss ännu en gång.

Strax efter telefonincidenten råkade jag hamna bredvid Peter. Det var knappast självvalt eftersom jag ständigt gjorde vad jag kunde för att undvika den mannen. Han gav mig allergiska utslag med sin blotta närvaro och bara tanken på att behöva prata med honom framkallade kräkningar. Hursomhelst satt jag plötsligt där med honom och tyckte att det var en alldeles utmärkt idé att ge honom lite konstruktiv återkoppling såhär när det var dags för projektavslut. Det hör ju liksom till, tyckte jag. Att det kanske inte var så smart att ta den diskussionen efter ett antal tequila var inget jag reflekterade särskilt mycket över utan jag klämde ur mig allt jag kände, tänkte och tyckte. Antagligen helt ofiltrerat. Jag vet inte så noga för jag har helt ärligt inget minne av vad jag sa. Jag kan bara gissa att det inte var särskilt sköna ord som kom ur min mun.

Som tur var dök Martin upp mitt i allt och lyckades distrahera mig tillräckligt för att jag skulle avbryta min lilla feedback-övning och istället hänga med honom till toaletterna en våning ner. Vi låste in oss där och var äntligen på tu man hand så att vi kunde få utlopp för de lustar som vi så kontrollerat hade lagt band på hela kvällen. Båda två var mer än lovligt berusade så kvaliteten på själva umgänget var väl kanske inte sådär himla fantastiskt, men det var spännande och förbjudet på något vis. När vi ramlade ut från den där trånga och bökiga toaletten en stund senare insåg han att den fina slipsen han hade runt halsen hade synliga spår av vår aktiviteter. Den hamnade snabbt i innerfickan innan vi tog trappan upp igen för att umgås med de andra.

En stund senare dök hon upp i sin lilla Peugot för att hämta honom. Hon erbjöd sig att även köra mig hem och jag tackade självklart ja till erbjudandet. Gratis skjuts liksom. Jag satt i framsätet bredvid henne och han i baksätet. Han med slipsen i innerfickan och jag med ett leende på läpparna. Dagen efter fick jag snällt bita i det sura äpplet och be om ursäkt till Peter. Inte för att jag visste vad jag hade sagt. Men jag bad om ursäkt ändå. Det förväntades liksom. Samtidigt så tänkte jag tyst för mig själv att jag inte ångrade mig en sekund. Det kändes skönt att ha kräkt ur sig allt det där en gång för alla. Befriande.