Ã…h, dessa konsulter....

Mitt uppe i alla sommarsemestrar och är det ett evigt pusslande för att få till såväl nöjda kunder som konsulter. Det är samma visa varje år och då är vi ändå relativt förskonade, eftersom vi främst jobbar med svenska kunder, som även de är på semester under den här perioden. Det var värre när jag jobbade i en internationell miljö. Då fanns det liksom ingen förståelse för att vi svenskar gick under jorden i fyra, och i vissa fall upp till sex, veckor på sommaren. Fenomenet omnämndes snabbt som "The Swedish Black Out".

Som konsultchef under den här perioden gäller det att veta när man ska gasa och bromsa. Givetvis ska varje medarbetare få njuta av sin semester i lugn och ro eftersom det gynnar alla i det långa loppet. En utvilad och nöjd konsult levererar helt enkelt bättre resultat under året. Men det är också viktigt att hålla kunderna nöjda och ibland uppstår situationer då det är oundvikligt att behöva ställa en fråga till en ledig medarbetare, be om en kortare arbetsinsats på distans eller i värsta fall kalla in personen till kontoret. Allt som oftast vållar detta inga större bekymmer. De flesta av mina konsulter jobbar som just konsulter för att de gillar det. De förstår värdet av en nöjd kund och är därför beredda att gå den där lilla milen extra för att uppnå just det. Men ibland sätter man nästan kaffet i halsen.

Tidigare i somras trillade det in ett mail, från en av våra mest trogna kunder, angående ett problem som de ville ha vår hjälp att lösa. Vi hade en konsult på plats som känner till kundens lösning, men han satt upptagen i ett annat kundåtagande som jag allra helst ville undvika att avbryta av olika anledningar. Min spontana bedömning var att problemet sannolikt kunde vänta någon vecka tills den värsta semesterperioden var över och vi hade full styrka för att arbeta med dem igen. Jag avsåg därför meddela kunden att det skulle dröja innan vi hade möjlighet att ta itu med deras problem samtidigt som jag vädjade om deras förståelse för detta under rådande semester tider. Eftersom det är en kund jag vanligtvis inte jobbar med ville jag stämma av med personen som är kundansvarig för att säkerställa att jag inte tog ett beslut som på något sätt kunde uppröra kunden. Kollegan ifråga var på semester sedan några dagar, men hade nyligen visat livstecken via mailen så jag lyfte luren för att ringa honom. Jag fick inget svar, men en knapp halvtimme senare fick jag ett sms med texten "Semester". Först tänkte jag att han skojade, men efter att ha läst meddelandet både en och två och tre gånger insåg jag att han menade allvar. Som den balanserade och behärskade chef jag är, åtminstone på ytan, lät jag det händelsen passera och fortskred med min plan såsom jag bestämt.

En dryg vecka senare hände det fortfarande att det där sms:et dök upp i tankarna. Kollegans svar till mig var defintivt inte förenligt med den goda konsultanda och det affärsmannaskap som jag förväntar mig av mina konsulter. Av den anledningen kände jag mig tvungen att återkoppla till honom. Särskilt med tanke på att kollegan även sitter med i ledningsgruppen och är en välansedd konsult som står för mycket av värdespridningen i vår organisation. Eftersom jag vet att kollegan är väldigt känslig för kritik formulerade jag mitt mail väldigt ödmjukt och försiktigt, utan att för den sakens skull tulla på innehållets tydlighet. Det tog inte särskilt lång tid innan jag fick ett svar tillbaka. Han förklarade att tyckte det var oerhört respektlöst av mig att ringa honom en tidig morgon på hans semester och därför hade han svarat som han gjorde. Jag borde dessutom ha skickat mail eller sms:at först eftersom det enligt honom var kutym. Jag försökte lirka lite med att klockan var runt halv elva på förmiddagen när jag ringde och menade att om man inte vill bli störd vissa tider på sin semester bör man kanske stänga av sin jobbtelefon och sedan återkomma när det är mer lägligt. Men inte då. Han tyckte inte att jag hade rätten att bestämma vad som var tidigt på morgonen. Eftersom nivån ändå var nere på dagisnivå kontrade jag med argumentet att de allra flesta skulle ringa en person de inte känner vid den tiden och således borde det samhällsnormen vara att det är okej snarare än respektlöst. Sen satte jag punkt för dialogen, eftersom jag insåg att den inte skulle leda till något konstruktivt. Det hade jag förvisso kanske inte räknat med från början, men nu hade jag åtminstone fått sagt vad jag hade att säga. Det kändes bra.

Kollegan är fortfarande inte tillbaka på kontoret. Det är två eller tre veckor kvar av hans ledighet. Återstår att se hur stämningen blir på nästa ledningsgruppsmöte. I värsta fall får vi väl ta ett möte för lite fredsmäkleri. Förhoppningsvis har poletten trillat ner bakom fasaden även om kollegan aldrig någonsin kommer att erkänna det. Aldrig.