Älskade, jävla hora #11

Det blev inte riktigt som jag tänkt mig den där sommaren. Jag hörde inte stråkar och ljuv musik. Det blev inget frieri. Det blev inget bröllop. Det blev inte ens vi. Eller, i min fantasi var vi nog ett par. Jag var ihop med honom, men han var inte ihop med mig.

Vi träffades hyfsat regelbundet och låg med varandra. Jag var hals-över-huvud-förälskad i honom och ville väl så gärna att han skulle känna likadant att jag blundade för alla tecken som visade på motsatsen. Antar jag. Ofta hördes vi varje dag, men det hände att han försvann ett par dagar. Svarade inte i telefon och blev givetvis rosenrasande när jag ifrågasatte var han hade varit och vad han hade gjort. För det hade ju inte jag med att göra. Och jag sa inte emot. Någonstans i maggropen förstod jag nog att han träffade andra. Det tror jag. Eller, jag vet att det var så. På alla möjliga sätt försökte jag hitta bevis och pusselbitar som bekräftade vad jag anade. Vid ett tillfälle när han inte svarade i telefon åkte jag faktiskt dit och ringde på dörren. Jag köpte med mig frukost och tänkte att jag skulle överraska med ett litet spontanbesök. Jag tänkte nog att han skulle öppna dörren och att jag då skulle få svart på vitt huruvida han hade någon annan. Genom att konfrontera honom skulle jag visa att jag inte var blåögd och naiv. Mig lurade han minsann inte! Men självklart var det precis vad han gjorde. Han blåste mig så det stod härliga till. Jag förstod det bara inte då. För jag ville verkligen inte förstå. Han öppnade inte dörren den där morgonen. Hans bil stod inte ens på parkeringen. Han hade inte sovit hemma. Jag satt kvar en ganska lång stund i bilen på gatan utanför och käkade upp sconesen från Espresso House fastän jag egentligen inte hade någon som helst aptit. Kaffet svalde jag ner tillsammans med tårarna som rann nedför min kind.

Senare samma sommar åkte han ner till Italien på semester med sin nya svarta Porsche cab. Jag hoppades och önskade att han skulle be mig följa med. Jag såg oss tillsammans svischa fram längst Autobahn med vinden i håret. Jag såg oss tillsammans hand i hand på en solig strand. Jag såg oss. Men han åkte såklart ensam och hörde inte av sig förrän efter drygt en vecka. Jag minns att jag blev överlycklig av hans SMS. Läste det hur många gånger som helst och tänkte noga ut det perfekta svaret. Ytterligare några SMS skickades fram och tillbaka. Jag tänkte för en sekund att när han kommer hem skulle allt blibra igen. Allt skulle vara glömt. Det skulle bli vi. Då plingade det till i telefonen igen och jag fick ett SMS där han insinuerade att han blev förförd av en italiensk kvinna och tänkte gå hela vägen med henne. Han skrev det inte i klarspråk, men tillräckligt tydligt för att jag skulle förstå vad som pågick. Även om jag inte kunde vara riktigt säker. Den natten sov jag inte en blund. Dagen efter hörde han av sig igen för att skratta han bort det där SMS:et. Det var ju bara en fyllgrej. Vad fånig jag var! Ja, herregud vad fånig jag hade varit. Löjligast i hela världen. Pinsam. Jag viftade snabbt bort de där tankarna om andra kvinnor och längtade istället efter att han skulle komma hem igen. Då skulle allt bli bra. Det skulle bli vi. För den här gången var det annorlunda.