Älskade, jävla hora #10

Veckorna gick och jag väntade med spänning på vad som skulle hända mellan dem. Han hade tagit på sig ringen igen och på ytan verkade allt som vanligt igen, men jag litade blint på vad han sa och räknade kallt med att de skulle flytta isär inom kort. Jag räknade dagarna. För givetvis var jag bergsäker på att om de separerade så skulle det bli han och jag. Det var ju liksom självklart. Det kunde en grävling räkna ut.

Pingsthelgen närmade sig och hon skulle fira våren med en väninna i Spanien. De skulle njuta av solen, shoppa och dricka sangria i solnedgången. Det lät förstås väldigt trevligt. Och ingen var gladare än jag att hon försvann iväg över en långhelg. Då fick ju han och jag massvis med tid tillsammans.

Strax efter hon hade åkt ringde han mig och berättade att han hade fixat en lägenhet. En avlägsen släkting ägde tydligen en hyresfastighet och det fanns en liten etta ledig som han kunde få hyra. Det var verkligen inte en representativ adress om vi säger så och lägenheten var i stort behov av renovering, men det var tak över huvudet åtminstone. Ett tillfälligt boende. Jag jublade förstås och hjälpte honom gladeligen att flytta.

Hon visste ingenting om hans flytt, utan möttes av en öde lägenhet när hon kom hem efter sin Spanienvistelse. Möbler och sådant fanns kvar. Allt som var hans var borta. Jag gissar att hon blev mer än lovligt förvånad och jag hade kunnat betala för att få se hennes min när hon klev över tröskeln.

I samma veva var det även dags för mig att lämna sommarhuset. Dels var det ju bara ett tillfälligt boende och dels var det inte mycket mening med att bo kvar i den delen av vårt land när han inte längre bodde kvar i deras lägenhet. Passionerade frukostmöte på väg till kontoret var vid det här laget ett minne blott. Jag hade fått ett förstahandskontrakt via kontakter på en trea mitt inne i stan. Egentligen var lägenheten för stor och hyran för dyr, men med tanke på min boendesituation var det inte läge att tacka nej. Därför skrev jag på med planen att byta till något mindre och billigare på sikt.

Strax efter byttes den rostiga Corollan ut mot en svart Ford Focus. Ett bilköp jag ganska omgående skulle ångra. Tråkigare bil finns förmodligen inte denna jord och vareviga morgon på väg till kontoret svor jag över hur trött den var. Avfarten från motorvägen vid kontoret var i slutet av en lång och seg backe där det ofta bildades köer på morgonkvisten. När jag någon månad senare istället körde min röda Audi TT kunde jag enkelt svischa förbi den där kön och smidigt ta mig till kontoret, istället för att hamna sist i kön och förmodligen även komma försent till morgonens möten.

TT:n importerade jag själv från Tyskland. Inte en stor sak för mig, men det skulle visa sig vara en stor sak för många herrar framöver som förvånat höjde på ögonbrynen när jag förklarade att jag hämtat hem den själv. Jag flög ner med jobbet för en workshop och körde sedan bilen hem tillsammans med en god vän som jag fixat en enkel flygbiljett åt till München. Jag hade hittat ett demo-exemplar som i stort sett var i nyskick. Den hade inte rullat särskilt många mil och givetvis var den fullutrustad och hade extra allt. Ni vet, värsta ljudanläggningen och snyggaste fälgarna. Jag saknar fortfarande den bilen. Den var liksom jag, även om jag ska låta det vara osagt huruvida jag köpte den för att jag ville ha den eller för att jag trodde att han tyckte att jag borde ha en.