...och jag är redan superirriterad. vi har inte träffats på mer än sju veckor men det dröjde mindre än sju minuter innan jag var direkt utled på henne. denna nyfikenhet, dessa utfrågningar och förhör, JAG ORKAR INTE.
men det brukar ju gå rätt bra om vi pratar om våra hundar, så jag berättade förstås om våra valp-planer. nämnde i förbigående att mr S är uppsagd och att han ska vara hemma med den. oh shit, där brast en fördämning. varför var han uppsagd? gick det dåligt för företaget? hur dåligt? hur många hade blivit uppsagda? vad skulle de andra göra nu? vad skulle mr S göra nu? vad tyckte han? hur mådde han? alltså, om den man pratar med svarar ganska enstavigt och undvikande, FATTAR man inte då att den man pratar med kanske inte är jättesugen på att prata om just detta? nä, tydligen inte.
jamen i alla fall. för rätt länge sen nämnde jag att jag hade träffat en hund av en mindre vanlig ras, en vallhund, och att den verkade så himla trevlig och så spånade jag lite löst kring att en sån skulle man kanske skaffa någon gång. ja, så gled samtalet in på nya valpen, som ju är samma ras som gamla valpen. jamen hur var det nu med den här vallhunden, var jag inte sugen på att skaffa en sån? skulle jag inte kolla om det fanns någon uppfödare i närheten? hade jag helt lagt de där planerna på hyllan? och om jag nu var intresserad av att hålla på med lydnad och rallylydnad, skulle jag verkligen ha en hund till av samma ras då, skulle jag inte välja en annan ras som var mer förig istället?
alltså ALLVARLIGT, tror hon att jag är helt efterbliven? och vad FAN har hon med vilken ras vi väljer att göra? jag går väl inte omkring och ifrågasätter varför hon har den rasen som hon har (vilket kanske någon borde göra, för jag har aldrig träffat på hundar som är så ofta sjuka och skadade som hennes, och inte är hon speciellt framgångsrik ifråga om träning och tävling heller trots att hon har en bruksras). och om det nu hade varit så att jag hade BEKLAGAT mig över min "hopplösa" ras, men det gör jag ju inte. och vi har ju tävlat både lydnad och rallylydnad och det går väl inte sämre för oss än för någon annan. men framför allt: jag är väl för fan vuxen och kan fatta mina egna beslut.
andra saker att störa sig på: hennes sätt att ständigt ständigt gå händelser i förväg och börja med en pytteliten smula av någonting och bygga ett helt slott av det. hon kan till exempel börja med att berätta att hon funderar på att lägga ett spår till sin ena hund efter jobbet, och sedan kommer liksom en hel novell: "jag tror jag ska träna honom i bruks så att vi kan tävla där. då kan vi göra det i höst och sedan kan vi plocka cert på utställningen där och där och där nästa år och sedan blir han champion och sedan kan han användas i avel och då kan jag köpa en valp från den kullen, vad roligt det skulle vara!"
och ja, det är klart att man får drömma och ha planer. men när man aldrig ens en gång kommer till att lägga det där spåret så blir jag lite matt. plus att hon lika gärna spånar iväg kring MIG, vilket inte jag direkt uppskattar. så här:
Z: jag hörde av XX att det ska vara utställning i YY med din rasklubb i september, ska du dit?
jag: mm.
Z: ska du ställa ut valpen?
jag: ja, jag tänkte det.
Z: jaha, hur är det, är han meriterad så att du kan ställa ut honom i jaktklass nu?
jag: ja.
Z: ska du det då?
jag: mm.
Z: då kanske han får cert!
jag: det är väl kanske inte så troligt. (valpen har vissa mindre avvikelser från rasstandarden som gör att han aldrig blir EXCELLENT i utställningsringen. det spelar ingen roll och jag ställer gärna ut honom ändå, men jag åker inte land och rike runt för att göra det)
Z: jodå! och sen behövs det bara två cert till så blir han champion sen, och sen kan du höja hans försäkring till 35000!
jag: eh, ja, nu är vi väl inte riktigt DÄR än.
övriga saker att störa sig på just idag: innan semestern lånade jag en slags "ångmaskin" som man kan ta bort tapetrester med, av en kollega, och idag tog jag med den för att lämna tillbaks den. så här lät det när vi gick till fikarummet.
Z: har du använt den till att putsa fönster?
jag: nej, jag har tagit bort tapet.
Z: var då någonstans?
jag: hemma.
Z: ja, det fattar jag väl, men VAR?
jag: ja...från väggen då.
Z. ja, men VAR???? i vilket rum?
alltså allvarligt, hon höll fan på att kissa på sig för att hon inte fick veta exakt vilken kvadratcentimeter hemma hos oss som numera var utan tapet. hur intressant är detta och vad ska hon med den informationen till?
det är ju inte det att det är några rikshemligheter var vi ska måla om hemma. men det här frågandet om allting, jag blir galen! svarar man på A så kommer en fråga om B, svarar man på B så blir det tjugo frågor om C, D, E och hela alfabetet. JAG ORKAR INTE.
ni som är socialt smidiga och kan sånt här: hur säger man till en extremt kritikkänslig människa att man inte direkt uppskattar att bli utfrågad om varenda detalj i sitt liv, på ett lite fint sätt utan att riva upp himmel och jord? någon som kan ge ett bra tips? alternativt ge mig en vässad yxa och ett vattentätt alibi, FÖR JAG BLIR GALEN SNART.