jamen!

igår var vi på en livsfarlig utflykt eftersom vi besökte en kennel med ett gäng valpar. fyra hanar fanns det, två var tingade men det var inte bestämt vilka, så vi hade alla fyra att välja mellan. aaah, vilket guldläge. nu skulle vi minsann välja en som var både trevlig och snygg. vi hade varit inne på deras hemsida ungefär tusen gånger och hade en favorit. sedan fanns det två som kom på delad andraplats och en fjärde som vi bedömde som mindre intressant.

och naturligtvis blev det så här: den som var vår favorit var totalt ointresserad av oss. och vi satt och turades om att hålla de två andra mellan oss och jo, de var ju jättetrevliga och busiga och charmiga och jättesnygga. medan den fjärde, den som vi egentligen inte alls var intresserade av, larvade fram, kröp upp i knät och rakt in i hjärtat. han som inte alls är lika snygg som sina syskon. stor som ett hus är han, och en riktig sömntuta och där satt jag och sa att vi nog mest var intresserad av en av de lite mindre och gärna någon som var aktiv, jag är inte i första hand ute efter en knähund. sa jag, medan den här fula jättevalpen gosade ner sig i först min och sedan i mr S' famn, fullständigt trygg och bekymmerslös. men ja, vi skulle ju tänka på saken och återkomma.

och hela vägen hem satt vi och sa att nu får vi prata om ifall vi ska ha den andre eller den tredje, den förste hade vi i alla fall avfärdat. och efter ett tag så kom vi fram till att den tredje var nog lite mer intressant än den andre. men det enda vi egentligen pratade om hela tiden var den fjärde. vi kunde liksom inte sluta prata om honom. hur charmigt fulsnygg han var, hur cool han var. "nej, men vi skulle ju prata om trean", sa vi ibland, men sedan slutade det ändå med att vi inte gjorde det.

och visst är det så, att det hjärtat är fullt av talar munnen.