Älskade, jävla hora #8

Det blev någon vecka på hemmaplan och jag bodde kvar i min sommarstuga. Våra heta frukostmöten fortsatte som vanligt och det finns inte många kvadratcentimeter av den där lägenheten som vi inte besudlade.

Av någon anledning började jag prata allt oftare med henne, hans sambo. Han hade fixat jobb åt henne på vårt företag och hon ingick numera i säljkåren så våra vägar korsades titt som tätt under dagarna. Vi blev ganska snart vänner, hur knäppt det än låter. Jag låg regelbundet med hennes man och åkte och shoppade med henne då och då. Inte helt moraliskt försvarbart. Det inser jag såhär i efterhand. Men där och då var det inget jag ens reflekterade över. Jag reflekterade sällan. Under den där perioden sprang jag som en tok genom livet. Jag hade bråttom någonstans även om jag inte hade en aning om vart eller varför. Det bara snurrade på. I en hiskelig fart.

En kväll bjöd hon hem mig till deras lägenhet och jag tackade ja. Jag fick naturligtvis låtsas som att det var första gången jag besökte deras hem. Ni vet, fråga var toaletten är och sånt. Vi satt i deras italienska skinnsoffor, drack te, ur muggar som säkert kostade en förmögenhet utan att jag ens fattade det, och pratade om ditt och datt.

Jag tog tillfället i akt att fråga ut henne om honom och om deras förhållande. Om det stämde det han hade sagt, att de var på väg att separera. Jag frågade naturligtvis inte rakt ut, utan gick som katt kring het gröt och försökte våga mig så när ämnet jag kunde utan att det blev alltför uppenbart att jag hade egna intressen. Ganska snart insåg jag att det var lönlöst att försöka få ut någon information ur henne. Hon var säljare i blodet och hade en enastående förmåga att navigera runt mina frågor utan att avslöja något överhuvudtaget. I varje andetag ansträngde hon sig för att upprätthålla en perfekt fasad och ge ett sken av att hon levde ett liv i lyx och flärd tillsammans med en man som älskade och som älskade henne. Jag vet inte varför det där var så viktigt för henne, men hon lyckades lura de allra flesta. Och kanske även sig själv? Vad vet jag. Men mig lurade hon aldrig. Jag tänkte att vi aldrig skulle kunna bli nära vänner om hon inte vågade släppa ner garden lite och visa vem hon egentligen var. Oärliga människor är liksom inget för mig. Som om jag var ärligheten själv där jag satt och drack mitt te samtidigt som jag log lite åt vad jag hade gjort några timmar tidigare just där hon satt.