Älskade, jävla hora #7

Efter några veckor i Sverige med dagliga frukostmöten i deras hem blev det dags för en period i Kina igen. Givetvis såg vi till att vara där samtidigt. På ditresan hade vi sällskap av två kolleger och den stora frågan var hur vi skulle lösa så att han och jag fick sitta tillsammans medan de andra två placerades på behörigt avstånd från oss. Jag minns inte hur vi löste det, men jag minns att det var en väldigt dålig ursäkt och vem som helst, förutom två programmerare i mobilbranschen, skulle enkelt ha räknat ut vad som pågick. Men vårt resesällskap anade inte oråd. Det fanns liksom inte på deras världskarta att ens tänka tanken. Utan att gå in på detaljer kan jag bara konstatera att affärsresor med långa flygningar är betydligt trevligare om man ligger med chefen. Eller vilken annan kollega som helst för den delen. Flygvärdinnorna log när de gick förbi våra sittplatser. Jag gissar att de var mycket väl medvetna om vad som försiggick under filtarna.

På plats i Kina var det återigen maratonarbetsdagar och mycket slit. Det började dra ihop sig för massproduktion av telefonmodellen vi arbetade med och innan dess skulle allt vara fixat. Vi började arbetsdagen runt 9 på morgonen och lämnade sällan kontoret förrän en bra bit efter midnatt. Ögonen gick i kors och jag tror inte vi var så särskilt effektiva, men det var vad som förväntades så det var bara att bita ihop. Vårt företag tackade gudarna för att svensk arbetslagstiftning inte gällde i utlandet. Antalet övertidstimmar översteg mångdubbelt de svenska reglerna och företagets fackrepresentanter såg rött. Jag tror de gjorde något tafatt försök att införa någon form av policy mot övertidsarbete i utlandet, som ganska snabbt blev nedröstad. Det var tufft, men ville man vara med i leken fick man leken tåla. Klimatet internationellt är något helt annat än hemma i jantelagens Sverige.

De allra flesta kvällar lämnade jag kontoret någon timme tidigare än han. Jag stupade mer eller mindre i säng, men kunde inte riktigt somna ändå eftersom jag spänt väntade på att det skulle knacka bekant på min hotellrumsdörr. Vi delade säng i stort sett varje natt och det är en gåta för mig hur vi efter de där arbetsdagarna orkade ligga med varandra. Men den sexuella attraktionen var så stark att vi helt enkelt inte kunde låta bli, trots att vi båda var så trötta att vi knappt visste vad vi hette.

Våra kolleger var fortsatt helt ovetande. Det var ingen som misstänkte någonting alls. En morgon var jag på väg tillbaka till mitt eget rum, iförd hotellets tofflor och halvdan klädsel, efter att ha spenderat natten på hans hotellrum. När jag satte nyckelkortet i dörren insåg jag att det inte längre fungerade. Vi hade förlängt vistelsen med några dagar och hotellpersonalen hade uppenbarligen glömt att uppdatera kortens giltighetstid. Jag ska precis återvända till Martins hotellrum för att be honom gå ner i receptionen för att lösa det där åt mig, själv är jag nämligen inte klädd för det, när jag hör en kollegas röst längre bort i korridoren. Kollegan frågar mig om jag har problem med mitt nyckelkort samtidigt som han konstaterar att inte heller hans fungerar. Pionröd i ansiktet och övertygad om att det var uppenbart att jag inte sovit på mitt eget hotellrum fick jag knappt fram ett ord. Jag skulle precis till att formulera en dålig ursäkt när kollegan erbjöd sig att knalla ner till receptionen för att fixa båda våra kort. Jag tackade hjärtligast och drog en lättnadens suck att jag jobbar med naiva programmerare och inte med brottsplatsutredare.

På väg hem till Sverige lyckades vi tyvärr inte synka våra scheman utan jag fick resa hemåt på egen hand. En två och en halvtimme lång taxiresa över den kinesiska landsbygden på väg till flygplatsen och därefter en nattflygning till Köpenhamn. Som ensam kvinna med en kinesisk taxichaufför mitt ute i ingenstans i ett land där man inte kan språket, eller knappt ens vet var man är på världskartan, hinner man tänka en hel del. Om något skulle hända skulle man sannolikt aldrig någonsin bli återfunnen igen. Jag hade turen att få ett ledigt säte bredvid mig på flyget och det tog inte många minuter förrän jag slocknade. Jag vaknade inte förrän en flygvärdinna försiktigt knackade mig på axeln och meddelade att vi hade landat i Köpenhamn. Hon tillade att de inte hade väckt mig för någon av måltiderna för jag såg ut att sova så gott.