Ms Provocateur

Jag är singel. Jag har varit singel relativt stora delar av mitt liv. Och jag trivs bra med att vara singel. Det är bekvämt och jag gillar friheten. Jag slipper kompromissa. Det är ingen som glömmer fälla ner toalettsitsen i mitt hem. Jag bestämmer själv vad jag vill göra och när. Till och med hur ofta. Jag kan köpa ännu fler par skor, trots att jag redan har för på tok för många. Jag går ut på krogen när helst jag har lust och kommer hem när jag känner för det. Och om jag inte känner för att komma hem så sover jag borta. Jag väljer själv vilken TV-kanal jag tittar på. Musiken i högtalarna likaså. Och vill jag att det ska vara alldeles tyst så bestämmer jag det helt själv.

Ni förstår.

Men.

Samhällsnormen. Samhällsnormen, den säger att människan ska förekomma i par. Helst heterosexuella par (även om homosexuella par förmodligen anses vara bättre än inget alls). Det är provocerande att vara singel. Särskilt när man uppnått en ansenlig ålder som trettiofyra år. Herregud. Hon vill väl ha barn? Klockan tickar. Hon måste hitta en man. Hon måste re-pro-du-cera sig. Stadga sig. Familj. Herregud liksom. Hur ska det annars bli?

Alla singelkvinnor vill ligga med ALLA män. Därför blir inte singelkvinnor medbjudna på parmiddagar. Den officiella ursäkten är förstås att det inte är alls kul att vara singel på en tillställning med par. Det kan förstås inte singelkvinnan själv avgöra. Nej, nej. Men sanningen är den att det handlar inte alls om det. Det handlar om att varje singelkvinna är ett hot eftersom hon instinktivt slukar varje man så snart tillfälle ges. Utan förbehåll. Singelkvinnor måste därför hållas på behörigt avstånd från gifta män. Det är säkrast så.

En singelkvinna kan ju inte vara lycklig. Hon måste självklart paras ihop med varje tänkbar man i bekantskapskretsen. Det vet ju alla att det är tvåsamhet som krävs för att människan ska vara lycklig. Det går ju inte att vara ensam. Herregud. Tänk så ensam hon måste vara, singelkvinnan. Hon måste hitta en man så hon inte är så ensam. Och så var det ju det där med barn igen. Alltså, att skaffa barn är verkligen det som gör livet värt att leva. Hur ska det annars bli när man blir gammal?

Men.

Snälla ni. Det är klart att jag längtar efter tvåsamheten ibland. Det är klart att det är mysigt att dela livet med någon. Men jag trivs utmärkt med mitt singelliv och jag är varken ensam eller har brist på varken närhet eller sex. Om sanningen ska fram kanske jag har mer av den varan än de flesta som lever enligt samhällsnormen? Mitt liv kretsar inte kring att hitta Prince Charming utan jag lever efter filosofin att han dyker nog upp tids nog när jag minst anar det. Och under tiden tänkte jag fokusera på att må bra och bara vara jag.

Sorry about that.