finaste

innan ikväll åkte vi in till stan för L skulle spela på torget, det var någon slags konsert för såna som gick eller hade gått på musikprogrammet. L kom fram till oss lite innan, han var ganska stressad och nervös. han har ju spelat för publik många gånger, men nu skulle han för första gången spela ett par av sina egenkomponerade låtar och den musik han gör själv inte direkt music for the masses om man säger så.

men åh, mammahjärtat! det var så fint att se min lille L stå där på scenen, vuxen och utflugen, i sin egendomliga gubbklädselstil, med sitt stolpiga sätt att försöka svara på konferencierns klämkäcka fråga "vem han var" (här jag ville skrika: ge honom inte såna frågor, han har faktiskt asperger syndrom! fast det gjorde jag förstås inte.)

och efteråt stod jag en stund och bara NJÖT av att se hur han stod bredvid scenen och pratade och skrattade med några jämnåriga, han som aldrig haft (och aldrig velat ha) några kompisar. nu stod det plötsligt ett halvdussin gängliga estetkillar och kramade och dunkade honom i ryggen. jag blev så glad av att se att han var glad och lycklig och lite lättad över att det hade gått bra, att applåderna varit riktigt hjärtliga med tanke på att hans egendomliga experimentella musikstil, att han till och med fick skriva EN AUTOGRAF.

och jag är så stolt, inte i första hand över att han är så begåvad, utan för att han är så modig. att han gör det han tror på oavsett om någon gillar det eller ej. min lilla, stora, fina L. may the wind be always at your back.