är tillbaka från my home town. eller vi kom hem i lördags kväll. och ja, det gick väl någorlunda. men jobbigt är det, allt tjafsande kring allting. en tårta skulle göras. "du kan väl plocka jordgubbar" säger min mamma till mig, och jag säger att det kan jag absolut göra. sen talar hon om för mig hur man ska göra när man plockar jordgubbar, denna syssla som uppenbarligen är besläktad med raketforskning, och sedan avslutar hon med att "nej förresten, jag kan göra det själv". jag säger att jag kan göra det, att jag GILLAR att plocka jordgubbar, men nej, när vi är ute med hundarna så passar mamma på att plocka jordgubbar och sedan sitter hon och martyr-rabblar upp allt hon gjort. VARFÖR?
sedan blir jag ombedd att dekorera samma tårta. okej, det kan jag väl göra. ja men då får jag väl skit för att jag inte gör det så som mamma hade tänkt sig att det skulle göras. att jag tar på grädden först, innan jordgubbarna. att jag använder fel gräddsprits. att jag dristar mig att säga att jag har en sprits som är jättebra, fastän mamma har haft en likadan som hon inte alls gillade. att jag inte hittar i kökslådorna (ALLVARLIGT! det är 28 år sedan jag flyttade hemifrån). ja, och sedan kom det en lång harang som gick ut på att mamma tycker att jag och min bror minsann inte ska tro att vi ska få grotta ihop oss och bara umgås med varandra på semestern utan att vi måste involvera vår syrra också. eftersom mamma kan inte acceptera att jag och min bror i vuxen ålder hellre vill umgås med varandra än med vår syrra. inte för att det är något fel på henne, det är bara det att VI KLICKAR BÄTTRE. men det får vi inte göra, alla ska få vara med och leka, det ska mamma se till. JÄTTEROLIGT att fortfarande behöva ha såna här diskussioner när alla syskonen har passerat 40.
men jag överlevde förstås, det gör man ju jämt.
sen i lördags natt blev det världens urladdning som man förmodligen inte behöver vara psykolog för att fatta att det inte handlade om ifall sovrumsfönstret skulle vara öppet (som jag tyckte) eller stängt (som mr S tyckte). så det där med att komma hem och bara kunna slappna av blev väl inte sådär jättelyckat som jag hade föreställt mig. och allting hade inte bara med my home town-syndromet att göra heller för den delen; mr S och jag har ju våra egna fallgropar som vi alltid verkar hamna i när vi är sura och stressade.
men vi blev sams igen, men jag känner mig fortfarande lite bräcklig och liksom transparent. men det går väl över. och semestern går vidare.