Älskade, jävla hora

Jag har undrat så många gånger varför kvinnor (kanske män, vad vet jag?) finner sig i sånt där. Jag vet ju att det förekommer mycket mer än man skulle kunna tro. En del kända, starka (efter vad det verkar) kvinnor har ju berättat, så det går inte att förklara med dåligt självförtroende eller något sådant enkelt. Själv har jag aldrig råkat nut för något som ens avlägset är släkt me ddet. (Har det grälats har jag nog inte varit på den mottagande sidan, om man säger så.) och jag inbillar mig visst inte att jag är starkare eller klokare eller nåt annat sånt än de som råkar ut för det. VAD är det? För om man kunde komma fram till det kunde man ju varna andra. Lite mer specifikt än "Gå vid första slaget" som ju är bra i sig med då har det ju rdan gått alldeles för långt!
Det lät i alla fall som det var något förgånget du beskrev - hoppas jag har rätt i det!

2012-07-07 20:48:11

Skulle kunna brodera ut texten om det här i en evighet. Men länkar istället till en bra artikel om våld i nära relationer. http://www.nck.uu.se/Kunskapscentrum/Kunskapsbanken/amnen/Vald_i_nara_relationer/Valdets_uttryck_och_mekanismer_amnesguide/. Och ja, det tillhör det förgångna. Tack och lov!

2012-07-07 21:02:38

jag har just i en blogg läst kommentarer där man säger att man verkligen inte kan förstå varför kvinnan inte går efter första slaget, varför hon inte går innan självkänslan är helt förstörd. Kommentatorerna själva skulle aldrig stanna om det händer.
Jag blir frustrerad och förbannad och vet inte vad jag ska säga mer än att de inte kan döma andra efter sin egen styrka. Sanningen är ju den att kanske inte ens de själv har den styrka de tror de har om de händer dem.

2012-07-07 21:56:13

De som uttalar sig så vet uppenbarligen inte vad dom pratar om.

2012-07-08 09:30:50

Nej, har man inte varit med om det kan man faktiskt inte veta hur man skulle reagera - och det gäller förresten allting.

2012-07-08 10:22:23

Det börjar ju inte med ett slag. Väldigt få skulle stanna i en relation som ena dagen var fin och bra, och andra dagen innehöll fysisk misshandel. Länken som Elaine klistrade in här ovan är JÄTTEbra, läs den ni som verkligen inte kan förstå.

Vill påpeka att jag verkligen inte kan förstå heller, såhär i efterhand, varför jag så pass länge stannade i en relation som innehöll misshandel. När jag var ute ur det, så kändes det bara så dumt att jag inte gick tidigare. Men, som sagt, det smög sig på, och gränserna för vad som var normalt (vad jag uppfattade som normalt) tänjdes hela tiden. Det ÄR inte så enkelt att en misshandelsrelation är svartvit. När ska man lämna? Hur vet man att ett gräl är en början på något som bryter ner en psykiskt och förstör ens självkänsla? Att säga att någon borde lämnat så fort ett gräl har blivit "elakt" eller vad det nu kan vara som är det första steget i fel riktning, well, ska då inte alla lämna sina partners?

Sorry Elaine om jag går på så här i ditt kommentarsfält. Jag förstår ju att de som UNDRAR SÅ MYCKET oftast gör det i all välmening. Till er vill jag bara säga: Det går inte att varna någon, tror jag. Men det går att vara en närvarande medmänniska och vän, det går att ha koll på om någon drar sig undan och förändras, det går att stötta utifrån. Men att varna? Då säger jag som Jesus (fast jag inte är kristen): Den som har en relation där gräl aldrig har varit hårda kan ju kasta första stenen. Det är där det börjar, och sedan fortsätter det. Det är en slippery slope, och det går väl egentligen inte att definiera att det gått för långt förrän det har gått för långt. Det är lite det som är grejen, tror jag.

2012-07-10 10:32:55

Choklad, väldigt bra formulerat!

2012-07-10 11:05:24