My Julia Roberts moment

"Lång, mörk och stilig engelsman som nyligen sålt sitt företag för att satsa helhjärtat på drömmen om att kunna livnära sig på jakt- och fiskeverksamhet. Sannolikt tät. Singel."

Det var den beskrivning som jag fått på förhand och jag blev inte besviken när vi sågs första gången. Det var sommarmingel på ett av de närliggande godsen. Jag identifierade herr J ganska omgående vid buffébordet. Han var verkligen stilig. Snyggt klädd. Vackert leende. Jag hörde att han pratade med tydlig brittisk brytning, vilket förstås gjorde honom lite exotiskt spännande. Lite som tagen ur en Jane Austen-roman och för en sekund fördes jag ett par hundra år tillbaka i tiden.

Det tog inte särskilt lång tid innan vi började prata med varandra. Han visste tydligen vem jag var sedan innan. Med tanke på att jag i stort sett var ensam singel på tillställningen och i giftasmogen ålder, så gissar jag att någon gemensam bekant hade skvallrat på förhand. Som vanligt. Samtalet var väl inte särskilt innehållsrikt utan mest ett utbyte av klassiska artighetsfraser. Men dock ett samtal.

Så småningom började sommarminglet lida mot sitt slut och folk började avvika en efter en. Jag såg i ögonvrån hur herr J tackade värdinnan och började promenera mot parkeringen. Halvvägs framme stannade han till och vände tillbaka. Jag insåg ganska snart att han var på väg fram till mig och kände hur pulsen steg. Jag brukar liksom inte bli mållös, men jag tror faktiskt jag till och med tappade andan för en kort stund. Väl framme undrade han lite försynt om han händelsevis kunde få mitt telefonnummer. Självklart kunde han få det! Efter några fumliga försök att knappa in det i sin telefon lyckades han till slut och vi skiljdes åt med ett löfte om att han skulle höra av sig snart. Yeah right, tänkte jag.

Men. Han ringde mig redan nästa kväll. Frågade artigt om han fick lov att bjuda mig på middag hemma hos sig följande lördag. Jag hade föredragit att ses på en restaurang eller så på första dejten, men valde ändå att tacka ja. Kollektiva färdmedel var inte att tänka på så det fick bli biltransport dit och hem och därmed skulle det bli en alkoholfri tillställning. Äta middag med en främmande karl hemma hos honom och inte ens kunna dricka några glas vin! Shit my God.

Det var med skräckblandad förtjusning jag åkte hem till honom den där kvällen. Han hade lagat fantastiskt god trerättersmiddag och han var precis sådär artig, trevlig och korrekt som bara engelsmän kan vara. Vi konverserade. Det var precis vad vi gjorde. Och han försökte inte med några närmanden, men gav mig en nervös kram innan jag styrde hemåt igen kring midnatt.

Två lördagar senare upprepade sig samma händelse. En artig, trevlig och korrekt middag som smakade ljuvligt. Och vi konverserade även denna gång. Skrattade en hel del. Och konverserade igen tills jag satte mig i bilen och körde hem. Men inga närmanden eller ens försök att kyssa mig. Så var det aldrig i Jane Austen-romanerna.

Min egen Jane Austen-roman började bli alltså lite långdragen och händelsefattig. Det krävdes lite action för att det här skulle bli en bestseller. Tredje gången gillt bestämde jag mig därför för att fråga om jag kunde sova över i gästrummet, vilket självklart gick alldeles utmärkt. Den officiella anledningen var något i stil med att hans utsökta matlagning garanterat skulle göra sig ännu bättre ihop med ett noga utvalt vin. Den inofficiella anledningen var förstås att en flaska vin eller två kanske skulle få honom att komma till skott.

Vi inledde med champagne och jordgubbar den kvällen. En utmärkt start med tanke på vilken effekt bubbel brukar ha på de allra flesta människor. Till huvudrätten delade vi en flaska Amarone och sedan flyttade vi ut i salongen för kaffe och mörk choklad. Han hällde upp en stor whisky åt sig själv och jag fortsatte med rött vin. Vi satt i varsin del av soffan. På behörigt avstånd från varandra. Märkbart berusade, men ändå så fortsatte vi att konversera. Ett par timmar senare var ytterligare en flaska vin till ända och jag vill inte ens fundera på promillehalten i mitt blod. Klockan började närma sig två på natten och jag hade väl mer eller mindre gett upp hoppet över att den här romanen någonsin skulle ta fart. Då plötsligt vände han sig mot mig, såg mig djupt i ögonen och frågade:

- Would you mind if I kiss you?

Och sen kysstes vi. Jag lovar att tiden stod stilla. Fråga mig inte varför men romantik med brittisk accent gör mig fullkomligt knäsvag. Förresten så händer det inte i verkligheten att män frågar om lov innan de kysser en kvinna. Det händer bara i sötsliskiga Julia Roberts-filmer. Men jag gillade det och njöt till fullo av mitt alldeles egna Julia Roberts moment. Om det nu hade varit ett manus till ett romantiskt drama så hade även resten av historian haft ett rosaskimrande hölje över sig. Men nu är det en händelse tagen direkt ur Elaines verklighet och då spirar inte romantiken riktigt lika länge.

Vi kysstes innerligt och intensivt i en halv evighet innan han försynt frågade om jag fortfarande ville sova i gästrummet eller om jag ville spendera resten av natten med honom i master bedroom. Gissa vilket jag valde? Inte allt för lång stund senare låg vi nakna i hans säng och kyssarna övergick till mer avancerat intimt umgänge. Eller avancerat kanske var att ta i. Under våra middagar konverserade vi. Vi snackade inte. Vi pratade inte. Vi bubblade inte. Vi konverserade. Och i sängen var det ungefär detsamma. Jag vet inte vilket ord som bäst beskriver vad vi gjorde. Möjligen idka samlag? Jag intalade mig själv att det aldrig är särskilt lyckat första gången. Särskilt inte efter ett antal flaskor vin. Så jag bestämde mig att ge den engelske romantikern ytterligare en chans. Det skulle bli bättre då. Visst?

Tyvärr är inte verkligheten som på bio. Efter ytterligare en middag hamnade vi på nytt under lakanen för att idka samlag. Han inledde något som förmodligen skulle kallas för förspel. Några kyssar på halsen och jag tror kanske han smekte mitt ena bröst lite förskräckt. Jag låg mer eller mindre stilla på rygg och undrade lite vad som hände - fullständigt paralyserad av situationen. Han placerade sin kropp ovanpå min och sin, ja ni vet, i min utan att ge ifrån sig ett endaste litet pip. Inte ens en flämtning eller ett andetag. Efter en kort stunds mekaniskt juckande viskar han i mitt öra att jag inte ska hålla tillbaka. Han vill att jag ska komma. Fast på romantisk, brittisk engelska då förstås. Eller hur? Jag vibrerar inte direkt av njutning om vi säger så. Några juck senare, även dessa helt ljudlösa och utan minsta lilla flämtning eller suck av välbehag, är det hela plötsligt över och jag tackar gudarna för det.

På morgonen därpå såg han på mig med ett stort leende och undrade om jag tyckte det var lika bra som han tyckte.

"You are the best I've ever had. You're amazing. Sex is really important and I am so happy it works out so well between us."

Pinsam tystnad fick i det ögonblicket en helt ny dimension och jag ville helst bara teleportera mig därifrån. Jag mumlade något som knappt gick att höra, gav honom en puss frågade om han var sugen på frukost. Strax efter morgonkaffet var avklarat fick jag plötsligt väldigt bråttom hem. De kommande helgerna var konstigt nog väldigt uppbokade och av någon outgrundlig anledning skrevs det inte fler kapitel i min alldeles egna Jane Austen-roman.