telefonnojja

Nä, rubriken är missvisande, men det lät bra...
Så länge jag kan minnas har jag emellanåt fått en enorm olust att svara i telefon. Bara för att jag inte känner för att prata med nån, för att jag har det så bra i min egen lilla tysta värld. Eller av rent trots över att jag inte tänker låta en ringsignal bestämma när jag ska släppa allt jag har i händerna för att svara i telefon.
Det stressar folk nåt märkvärdigt ibland, om de är hemma hos en och telefonen ringer.
"Ska du inte svara?"
Nä, jag känner inte för det. Är det nåt viktigt ringer de igen.

Modern teknik har kastat in några nya parametrar i ekvationen. Telefonen hemma ringer t.ex inte mer än fyra signaler innan telefonsvar hoppar in (och sen ringer den en signal om nån lämnat ett meddelande).
För att inte tala om nummerpresentation - ett sånt lyx att selektivt kunna sålla bort de jag inte vill låta störa min tystnad (och minst lika skönt, låta sambon svara när det är hans jobbigt snacksalige tvillingbror som ringer)!

Fast de två i kombination har kastat in ett nytt stressmoment i lugnet oxå. Att hinna till nummerpresentatören innan de fyra signalerna gått, hinna avgöra vem det är och om jag vill prata OCH ifall så är fallet hinna hitta telefonen. *pust*

En annan jobbig sak är att riktigt ihärdiga människor inte nöjer sig med att ringa på hemtelefonen. Om jag inte svarar där ringer de mobilen oxå. Herregud, GE er nu va! Då börjar jag känna mig lite förföljd och nojjig och önskar att alla bara kunde lämna mig ifred.

...men jag kan ändå inte låta bli att ringa upp mobilsvar för att höra vad de ville. =)