Hon säger att hon aldrig haft nån tjejkompis tidigare, att alla tjejer antingen ogillar henne för att hon är den hon är och ser ut som hon gör eller vill bli ihop med henne.
Jag skäms nästan lite. Jag älskar henne ju för den hon är ... och visst - herregud! - för hur hon ser ut! och vore omständigheterna andra än de är - om jag inte redan var lyckligt kär, om hon inte var så trasig - skulle jag inte ha nåt emot att vara ihop med henne.
Men det är inte därför jag visar att jag tycker om henne, jag försöker inte förföra henne. Ändå skäms jag nästan ibland, för att jag inte talar om hur det är, att jag nöjer mig med att "bara" vara vän, när jag vill rädda henne från allt ont i världen, sträcka ut armarna, ta henne i min famn och älska henne tills inget ont kan komma åt henne.
...fast när jag ser det i text såhär så låter det ju faktiskt inte så illa. Tvärtom faktiskt. =)
Och alla människor måste gå igenom sina egna plågor, på sitt eget sätt och på sin egen tid. Om man är lyckligt lottad kanske man har några vänner som går med en och håller ens hand. Såna vänner som jag har. En sån vän jag försöker vara.
Ett visst inslag av förälskelse även i vänskapsrelationer är väl inte helt ovanligt eller fel. Ibland är det mest kärleksfulla man kan göra att inte agera på känslan.
2003-04-22 09:32:13
Momo
Håller med Siberia, på ett plan är man ju på nåt sätt lite förälskad i sina vänner. En del mer än andra... Just nu kanske denna typ av kärlek räcker? Att finnas där och "hålla handen" och inget mer kanske är det finaste sättet man kan visa en sån kärlek ibland?