I fredags var jag på fest.
Bara en sån sak, jag var på fest. Bortsett från några släktkalas så är det grymt längesen jag var på fest.
Just den här i fredags var sittande middag med mingel och dans efteråt. Tyvärr kunde jag inte vara med på middagen. Våra barn är för mycket i osynk för att det ska funka att natta Grodan ensam. Ibland går det bra att ta med sig Tusse och ha henne liggandes på magen medan Grodan slurkar i sig välling och somnar. Men lika ofta är Tusse inte alls med på noterna.
Visst, svaret är väl att lära Grodan att somna själv. Läsa lite saga och sen kliva ut ur rummet och så får han somna när han somnar. Men jag och Sambon har inte alls klarat att genomföra denna övning. Vi har alltid nattat Grodan med att vara med honom tills han somnar. Det kanske inte är det smartaste vi gjort, men det är gjort. Och just nu är jag inte redo att ta tag i det. Så vi sitter i läget vi själva har skapat oss.
Alltså fick jag stanna hemma tills Grodan hade somnat. Något som inte alls gick bra i fredags. Nu gjorde det inte så mycket ur festsynpunkt. Eftersom allt började vid 18-tiden så var det så självklart att jag inte skulle hinna till middagen. Och då var det helt plötsligt gott om tid tills de skulle ha ätit klart.
Faktum är att när jag väl dök upp vid 22-tiden så hade man precis börjat med efterrätten.
Det var så roligt! På festen var det vänner jag inte sett sen innan Grodan föddes. Jag hade tänkt att stanna till midnatt kanske, men när jag tittade på klockan hade den rusat iväg till över 01. Det var så härligt att träffa dem alla igen. Kände hur jag saknat dem. Men resten av helgen visade med plågsam tydlighet varför jag inte går på fest nuför tiden.
Lördagen började tidigt. Fastän det var min sovmorgon hade vi saker att göra så jag var tvungen att stiga upp 8.15. Med tanke på att jag kom hem vid 02 och ammade Tusse vid 04 så blev det inte mycket sömn.
Lördagen innehöll dop och 3-års kalas där jag var ensam med båda barnen. Sambon åkte och handlade slipers som vi ska ha som kant på uppfarten. Grävaren kommer nu i veckan så det gäller att ha allt material på plats.
På söndagen var jag så jälva trött, sur och apgrinig på Sambon. Mycket för att han somnade medan han nattade Grodan. Så lördagskvällen fick jag spendera ensam med Tusse. Jag var så grinig att han hade fått sova och att aldrig jag.
Det är ju inte så. Jag vet ju det. Vi har delat upp saker mellan oss, ja. Men det är inte på något sätt jag som drar det tyngsta lasset. Vi har det tungt båda två. På lite olika sätt eftersom han sliter med vårt hus och tomt och jag med barnen. Men vi kör slut på oss alldeles förträffligt båda två. Så han var värd varenda minut av sömn. Jag behöver också sova, men inte så att jag behöver det mycket mycket mer än han.
Men på söndagen var jag så otrevlig. Sambon var ju för en gång skull rätt utvilad och på bra humör. Men jag såg till att plocka ner honom fort nog. Så vid slutet av frukosten satt vi båda sura och tvära. Är det inte härligt så säg?
Efter frukosten tog Sambon Grodan med sig och åkte och storhandlade. Jag och Tusse kröp i säng. Där sov vi ändra fram till eftermiddagen. Så sannslöst skönt. När Sambon kom och väckte mig visade det sig att han hade släppt av Grodan hos farmor och farfar. Så jag fick vakna i lugn och ro innan vi satte oss i bilen och åkt dit på söndagsmiddag.
Idag känner jag mig som en ny människa.
Det är så himla trist att en liten fest ska slå undan fötterna på en. Jag som inte ens drack alkohol på festen. Bara att missa några timmars värdefull sömn är allt som behövs. Och vi som är bjudna på ganska många fester den här sommaren.
Ja, fy tusan. Det där är ju verkligheten under en tid med två små - det hade jag aldrig riktigt kalkylerat med (och tur är väl det). men jag försöker att trösta mig med att det är övergående, man får vara generös mot sig själv och partnern, så gott det går, och invänta lättare tider, för de kommer ju, man får inte glömma det. Hoppas ni är snällare i dag. Kram på dig!
2012-06-04 12:22:23
SourPuss
Gulp. Det är sånt här man inte ska läsa när man är på smällen... :-)
(Eller så är det precis det man ska! Och ta ner förväntningarna på en rimlig nivå.)
2012-06-04 13:35:20
Pocks?
@SourPuss: Rimlig nivå, men du väntar också första. Enligt min lekmannauppfattning tycker många att livet inte förändras så där enormt med ettan, förutsatt att man inte har stora sömnsvårigheter med barnet eller kolik i början, men med två blir det plötsligt lite mer.
2012-06-04 16:00:08
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte