Skilsmässa

Vänner till mig ska skiljas.
Sånt ger mig ångest.

Dels blir jag ledsen för deras skull. Men ledsen ger mig inte ångest egentligen.

Jag och Sambon är långt i från på topp just nu. Vi är konstant trötta vilket gör oss griniga. Nu bråkar vi inte direkt, men vi håller tråkig ton mot varandra.
Våra vardagar är inrutade på ett sätt som gör att vi nästan inte umgås med varandra alls. Sex har vi inte haft på evigheter. Och inte ser det ut som om vi kommer få till det inom kort.
Ändå känns skilsmässa som något helt osannorlikt.

Det får mig att känna mig naiv. Och inte på ett bra sätt. För mina vänner har ju också varit så där sanslöst kära i varandra. Och tragglat igenom småbarnsåren. Inte haft tiden, men det har ändå känts bra. De har ägnat sig åt huset. Åt sina barn. Och ändå, någonstans kom de till vägs ände. På något sätt.

Jag och Sambon har inte firat 4 år än. Klart att vi är lyckliga nu. Klart att vi nu klarar för lite sömn, för lite sex, för lite närhet, för lite tvåsamhet. Men hur gör vi för att inte hamna där när vi har fått fler år i bagaget? Går det ens att göra något? Eller handlar allt egentligen om man har turen att växa i samma riktning eller inte.

Jag har ingen aning. Jag sörjer för mina vänner, får lite ångest och för en kort stund oroar jag mig för framtiden. Sen lägger jag min ångest och oro åt sidan. Ingen vet vad som händer i framtiden. Vi kan vara ett par som klarar prövningarna. Eller ett som brister. Vi får bara veta genom att göra resan dit.