Trodde jag skrev en text igår. Men det gjorde jag tydligen inte. Jag är såååååå förvånad.
Har just hittat låten jag hörde i Mästarnas Mästare i helgen.
Santa Clara med The National.
Mycket bra!
Igår åkte jag hem från landet med mina båda barn. Åkte förbi stället där jag åkte av vägen precis innan nyår. Har inte åkt där sen dess. Det går fortfarande att se vart min bil for genom buskaget. Just när jag passerade platsen sög det till i magen.
Bak i baksätet satt Grodan och pratade. Berättade om grävmaskinen som gräver. Tusse satt i sin stol och sov.
Sen var vi förbi platsen och allt släppte.
Nu ska jag ta och packa in Tusse i bilen. Vi ska åka och handla. Det är dop och kalas i helgen. Så vi måste skaffa paket.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte