Pappa Koja

Pappa Koja = papegoja (Grodanspråk)

När Grodan föddes så var bland det första jag var helt säker på var att jag ville ha ett barn till. Komplikationerna som hörde ihop med graviditeten fick mig också att bestämma mig för att vi skulle ha barn ganska snart. Sambon har alltid pratat om en hel bunt av barn. Så jag tror faktiskt att vi var kvar på Neo när vi bestämde att vi skulle låta det gå det år som min kropp behövde för att läka, sen skulle vi försöka få barn igen.

Och precis så har vi gjort. När det hade gått lite drygt ett år tog jag bort alla preventivmedel. Det hade varit bestämt så länge att jag inte tänkte om året som gått skulle ha ändrat något. Vi skulle ju ha ett barn till. Minst. Så tog det väl 2-3 månader innan jag var gravid. Och det var inte förrän då som jag på riktigt började fundera hur det skulle vara att ha två barn. Eller rättare sagt, det var då jag insåg hur mycket tid Grodan tog i anspråk och jag insåg att alla säger att två barn är bra mycket mer jobb.

Under graviditeten och Grodans många gränsprövande stunder har jag lite på skoj, lite på allvar sagt till Sambon
- Har vi verkligen fattat vad vi har gett oss in på? Hur tänkte vi när vi sa att vi skulle ha två barn?

I slutet av graviditeten måste jag faktsikt säga att det var rätt oroande. Kanske inte mängden jobb att ha två barn. Det är ju många som har det så det verkar ju i alla fall vara mänskligt görbart. Men en massa andra tankar.
- Kommer jag kunna älska båda barnen lika mycket?
- Kommer vi vara rättvisa föräldrar?
- Kommer vi klara tillfredställa en liten bebis och Grodans enorma energi. Eller kommer Grodan känna sig utanför?
- Kommer jag bli en arg, trött och aldrig rolig mamma för att jag inte har någon ork?

Ja... tankarna var så många. Jag tror att oron mest av allt bottnade i att jag faktiskt inte riktigt orkade mäta mig med Grodan. Och det hängde inte helt och hållet ihop med att jag var gravid och alldeles för tung för att vara bekvämt. Jag längtade till klockan 19 då det var dags för Grodan att sova. För att få lite egen tid. Lite lugn och ro. Man kanske inte ska säga sånt som mamma. Men det är sanningen.

Nu har jag mina två barn och jag är så gränslöst förälskad i min barn. Tusse är ju alldeles ny, så det har ju aldrig funnits några andra känslor för henne. Men Grodan. Jag känner mig alldeles nyförälskad i min Groda. Så där kollrigt pirrigt nyförälskad.
Det har nog inget med Tusses ankomst, utan beror på en rad andra faktorer.

Att vara skild i från Grodan i en månad fick mig inte bara att sakna honom lite grann, utan verkligen känna mig tom utan honom. Det kanske sånt som massa mammor känner efter bara några dagar. Men jag är inte sån. Min unge har det så roligt när han sover borta att jag är så himla glad för hans skull. Men den månaden så gjorde det så himla ont att inte få ha honom hos mig.

Att Grodan nu kan kommunicera gör väldigt mycket. Både att han kan säga det han vill och han förstår det man säger till honom. Det betyder inte att allt blir smidigt och lätt, men vi kan i alla fall prata. Utbrotten kommer, men med en hel svada av ord till varför han blir så arg. Kommunikationen gör de roliga stunderna roligare. Och de jobbigare något mindre jobbiga.

Grodan har också gått från energisk bebis till en väldigt aktiv liten pojke. Han leker mer själv. Skapar nytt på egen hand istället för att hela tiden behöva oss. Igår satt jag och ammade Tusse och Grodan grejade runt. Trodde jag. Men i själva verket hade han gått och hämtat en hög böcker, satt sig i min fåtölj och när jag tittade till honom satt han och läste en Bamsetidning.
- Mamma jag läser. Läser. Inte mamma.

Så lyfte han upp tidningen igen och fortsatte titta noga på bilderna i tidningen.
Förr skulle man själv sitta med och läsa åt honom. Och när som helst ville han inte längre fortsätta utan gick och hämtade en annan bok. Så skulle man läsa den. För att bli avbruten av en ny bok.
Förut fick man själv berätta allt för Grodan. Nu berättar han för mig. Om saker som hänt på dagis. Saker han gjort med pappa. Saker jag har berättat för honom som nu berättas tillbaka.

Han återmatar på ett sätt som föder energi. Och vi skapar tillsammans stunderna på ett sätt som inte fanns där tidigare. Inte på samma sätt i alla fall. Så skratten blir gemensamma. Vi delar stunden. Den blir vår. Och känslan att vara en ständig supportfunktion är inte kvar.

Jag har inte jämt kännt mig som en supportfunktion. Men tiden mellan 1 och 2 år har haft sina jobbiga perioder. När han kan göra mycket men ändå inte klara sig utan mig ens för små stunder. Det är väldigt krävande. Nu är Grodan krävande på ett annat sätt.

Det känns helt fantastiskt att vara så här förälskad i Grodan. Att inte längre längta till att han ska somna. Att busa runt när han har vaknat. Att känna sig alldeles pirrigt glad när han kommer inspringande i rummet och säger
- Mamma jag borsta tänderna. Lite. Inte hjälpa. Jag borsta själv. Stanna här. Kommer snart.
Och i min famn ligger lilla Tusse. Alldeles liten, mjuk och go. Och hjärtat bara smälter.

Känslan jag har nu är ingen konstant. Men just nu är det helt helt ljuvligt att ha två barn. Och jag är just nu helt störtförälskad i hela min familj. Individ för individ, men också som en enhet.
Det kommer komma andra dagar. Andra tider. Då svardagsstressen kommer smula sönder oss. Då jag är trött och grinig på dem allihop.
Jag njuter fullt ut här och nu.