Tålamod Jazz

Jag sitter på altanen och tittar på vattenspridaren som svänger fram och tillbaka. Bredvid mig har jag en kopp kaffe och stereon spelar just nu Peter LeMarc från min Hängmattemusik. Tusse ligger i vagnen och sover.

Jag är orolig för vår blivande gräsmatta. Orolig att inget kommer gro.
- Lugn, säger pappa. Det blir nog bra. Du måste ha tålamod.
Tålamod. Det är ju liksom inte riktigt min grej. Kanske skulle vi ha pyntat 44 loppor trots allt och fått grabbarna att komma hit, lägga jord och rulla ut gräsmatta. Tjopp, tjopp, tjopp. En eller två dagar och sen skulle tomten vara grön. Ytterligare 2 veckor med vattenspridare och sen skulle allt vara klart. Bara för Grodan att ge sig ut och springa.

Fy fan. 44000 spänn. Och just nu när jag ser vår bruna tomt som är alldeles kladdig och helt gräsfri så känns det nästan värt det.
Tålamod säger pappa. Jag får väl försöka. Varför måste tålamod vara så jäkla jobbigt?

I övrigt så är jag avundsjuk. Så där grymt avundsjuk som inte är så fint att vara. Jag är avundsjuk på alla kvinnor som tappar en massa vikt när de ammar. Sån är inte jag. Jag trodde att alla kvinnor rasade i vikt när de ammade. För alla får det att låta så.
- Ja, men så ammar du, och då tappar du ju massa kilo.
Så när Grodan kom trodde jag att nu är det lugna gatan. Efter 6 månaders amning hade jag gått UPP 4 kg. Amningen gjorde mig vårlandes hungrig. Eftersom ämnesomsättningen skulle vara topp tänkte jag att ok, om jag äter som en häst så går jag kanske inte ner lika mycket. Men det är ok. Men så var det nog inte. Om jag hade ätit som vanligt hade jag nog stått ungefär still i vikt. Och nu när jag åt mer än vanlig gick jag alltså upp.

Det var inte bara att amma och allt bara föll av en. Nu vet jag ju det. Så jag väntar mig inga under. Men jag blir så grymt avundsjuk på alla de som har det så. Som bara ammar sina barn, äter utan att banta, går ut med barnvagnen utan att gå maratonprommenader eller ens i syfte att få motion. De lallar runt i sina amningskoman och för varje dag blir de smalare.

Avundsjukan tilltar därför att alla hela tiden refererar till att jag kommer tappa vikt för att jag ammar. Senast idag sa doktorn
- Ja, så kommer du ju gå ner en del i vikt nu när du ammar.
Jaha tänkte jag. Och om jag inte gör det då?

Men gå ut och rulla den där jävla barnvagnen då, kanske någon nu vill säga.
Eller...
Sluta ät så mycket. Ät GI LCHF eller någon annan jäkligt lyckad diet.
I know. Jag vet vad jag har att göra det närmaste året. Men just nu hade det varit skönt att bara få ägna sin bebis lite tid och få lite gratis.
Förra gången var det månader av stenhnård viktväktar-liv som gällde för att bli av med de 10kg som jag hade lagt på mig. 6 under själva graviditeten. Och 4 under amningen.

Den här gången räknar jag med att inte gå upp under amningen. Jag kommer inte att äta som jag gjorde förra gången. Men istället ligger jag plus 10kg redan nu. Jag har ju inte rört mig alls sen oktober då jag fick mykoplasman och har haft våldshosta varje gång jag anstränger mig. Ingen rörelse men mat som om man tränade. Det blir 10kg i gravidtider.

Jag har lvoat mig själv att inte vara den som går upp 10kg för varje barn jag får. Så det blir samma jobb som förra gången. Men det får vänta lite. Förmodligen får det dra igång på allvar efter sommaren. Fram tills dess får jag bara se till att inte bli det matmonster jag blev förra gången.

Men jag är verkligen grymt avundsjuk på alla amningssmala kvinnor. Det hade varit kul att vara en. Tåla m