ett tag fasade jag för att hela påsken skulle vara en enda härva av gräl och missförstånd och sura miner, men så blev det inte. mr S bad om ursäkt. han är inte den som ber om ursäkt hur som helst, så jag antar att det är ett stort steg. jag är inte den som är bra på att förlåta heller, men jag har blivit bättre. så det är väl också ett steg. att kunna nollställa, börja om. förr tyckte jag mer att allt som sades och gjordes under ett gräl ändå låg kvar och skavde efteråt, även om man inte bråkade. inte jämt, men så fort någonting inte var hundra. och till slut hade det blivit så mycket skav att det som en gång var kärlek hade smulats sönder till ingenting.
riktigt så är det inte längre. inte så att allt rinner av mig på nolltid och så är allting frid och fröjd igen. men efter ett par timmars skogspromenad med valpen så kändes det rätt okej. vi åkte till en hembygdsgård en bit härifrån och tittade på linslöjd och köpte stenmalet mjöl och sedan var allting bra igen. om man bortser från mensvärk från HELVETET, så nu sitter jag dubbelvikt med värmedyna och nästan kallsvettas och funderar på att ta en receptbelagd värktablett. men ändå: bättre än sist.